Slå sönder min vålnad

Jag reser dit människor

låtsas att jag inte finns

trots att mina kläder skriker

och varje steg har ett pris

att betala.

Jag reser dit kullarna är platta

och bäckarna flyter i järn.

Där man hela tiden hör

bruset av undergången

som passerar förbi.

Jag reser dit människor är

– för värme söker värme

och ekot av deras röster

hamrar ut tomheten

som bultar i mig.

Jag rör mig i flock med andra

som samlas på flodens botten

och väntar med nedfilade ögon

på att föras bort.

Här finns så mycket närhet

att undvika.

Jag går med ena handen på pausknappen.

Den andra på avtryckaren.

Hoppas att någon

ska ramla in i mig

och slå sönder

min vålnad.