Om vi kommer till kojan har vi klarat oss

Vi cyklar hem från dansen

du och jag

i staden som är ny.

Vi cyklar under träden

som tar oss bort

följer floden

de gamla husen

som är en mormor

med hundra katter

och träd som doftar

kanelbullar.

Vi cyklar fort

du och jag

från det svarta molnet

som jagar oss

i staden som är ny.

I parken finns en hemlig sjö.

Där kan man simma bland molnen.

Segelbåtarna har vingar.

Ubåten tar kostar tre kronor.

Den tar oss under staden.

Alla ljud får en dov klang.

Fotsteg från alla dem

som har bråttom hem

trippar som regn

mot taket.

Vi dyker under världshaven.

Ser stjärrnhimlen vallas i flock

bakom jordens ögonlock.

Vi kommer ut på andra sidan

och sticker upp periskopet

ur en skymningsbrunn.

Det gamla hemmet vilar.

Farmor hoppar hopprep.

Morfar klättrar i trädet.

Allt är som det ska.

Vi vänder periskopet mot staden.

Den liknar en stor katt

som rullat ihop sig mellan kullarna

medan lyktor tänds i tusentals.

Den spinner.

Vi känner vibrationerna

ända hit.

En gammal vevtelefon surrar

på väggen i ubåten.

Mamma vill ha oss hem.

Vi kommer!

Vi kan hemliga vägar.

Spökena ser oss inte.

Grannarna ser oss inte

trots att de spanar

i upplysta fönster.

Vi stiger sakta upp genom

tusen år av glömska.

Vi öppnar luckan

och ålar oss förbi köket.

Ålar som maskar.

Mamma sjunger högre.

Hör inte hur vi fnissar.

Om vi kommer till kojan

har vi klarat oss.

Alla behöver en plats

där man är fri.