Vaggvisa

De grälade inte

min mamma och han

de ”diskuterade”

med låga röster

varje natt

hans röst var dov och monoton

och tröttnade aldrig

det var hans taktik

att trött ut sin motståndare

vem det än var

henne röst var ljus och avbröt ofta

samtalet ändrade riktning

men inte ton

och fortsatte

som förut

diskussionen växte till en väv

utan början eller slut

den kröp som fukt

längs väggarna

det blev en lukt som inte

gick att tvätta bort

ibland lyssnade jag

men de sa inget

ljudet steg och sjönk

men överraskade aldrig

medan jag kände i min svagt

spirande ångest vem som hade övertag

och vem som var på fall

det blev min vaggvisa

efter ett tag flöt jag ut genom fönstret

mot stjärnornas hav

där jag vaggades till sömns

på botten av ett stort fartyg

med örat mot de sekel

som sakta kluckade förbi

innan jag vaknade av tystnaden

och förstod att hon grät.