Akajos

Han dräller sina kläder omkring. Låter mjölken stå framme. Dammråttorna ligger i hörnen, liksom avsiktligt glömda för att hittas. Likt ett självmordsbrev.

Av den sköraste tråden vävs den finaste väven. Mot den minsta strimma ljus sträcker längtan sina armar. Bortanför den vildaste dröm häpnar en verklighet. Innanför det hårdaste skal bultar mitt hjärta.

Politikernas munnar kippar tomma på ord, tomma på löften, tomma på hot. Molnen är lätta som bortglömda kampsånger. Trubaduren vänder blad. Han ser att han fått trycksvärta på sina fingrar.

Låg mig knulla dina ögon, sa hon och alla vände sig om. Hon förstod att de log.

Hon planterade ett huvud i sitt knä och såg drömmar växa fram medan flodens armar slingrade sig om hennes ben. Hon smekte oceaner med sin hand och växte sakta in i en känslig skog. Han väntar henne där. 1998-07-15

Det var inte meningen att han skulle överleva. Vem som helst som kunde tyda tecknen skulle ha förstått det. Det gällde inte sköterskan som utan tanke på värdighet sprang iväg med det lilla knytet i sin famn och räddade hans liv. Det la grunden till ett missförstånd som sedan följde Läs mer…

Det sägs att min älskade löste upp sitt hår och flöt ut i ett hav. Hon rörde sig sakta mot världens midja och lockade med svalka från dagens ögon. Det sägs att jag stod länge på stranden och beundrade den stilla ytan utan att förstå de djup som lockade mig. Läs mer…

De grälade inte min mamma och han de ”diskuterade” med låga röster varje natt hans röst var dov och monoton och tröttnade aldrig det var hans taktik att trött ut sin motståndare vem det än var henne röst var ljus och avbröt ofta samtalet ändrade riktning men inte ton och Läs mer…

Jag fångade enhörningen, sa hon. Jag lockade honom med min lenaste röst. Jag lockade honom med min mildaste blick. Och han la sitt huvud i mitt knä Jag fångade enhörningen, sa hon. Jag lindade mina fingrar i hans päls. Jag strök med handen över hans ögon. Och hans ögon var Läs mer…

Kroppen slöt sig om honom. Han skakade och slet i gallret utan att någon förstod. Skräcken växte i mörkret som också växte tills skriket inte längre nådde ut. Då högg sorgen hål i sig själv och förblödde utan att ha funnit skälet för sitt liv.