När jag blir för gammal blir jag väl ved att värma någons händer. Kanske har han rest långt och söker i värmen sitt hem, kanske kan jag skänka en smula tröst. Min rök ska stiga i luften som såg mig som frö falla till min födelse. Min aska ska spridas Läs mer…
Det finns de som säger att rymden är ett hav och att stjärnorna är öar medan andra säger att havet är en rymd och rymden är oändlig. Mitt emellan vacklar vi oförmögna att utforska annat än våra egna drömmar.
I våren vaknade jag ur ide och sträcker på mig så det knakar i alla leder. Jag har åldrats ännu en vinter. Sjömannen talar stilla med värme i rösten om resor som varit och resor som ska komma men skrovet han smeker är narigt och sprucket och längtar efter vatten. Läs mer…
Frosten stillar havets oro – fryser ner dess längtan till drömmar – hårda nog att gå på.
Efter lång resas slut när vi närmar oss land vilar vi segel – åror – driver sista biten och ser botten komma oss till mötes – från de djup den vandrat – för att hälsa oss välkomna i strandens famn.
Vi kom på natten till en stad som låg med ansiktet öppet mot havet, speglade sig i dess gåta, på samma gång nära som på tryggt avstånd i sig själv. Sjömannen sa att det finns något i det mörka som lockar något i det svarta som drar, en vilja att Läs mer…
Det talas än om den stormen. Det sägs att ingen som var ute då klarade sig. Men vi vet bättre. Det finns en särskild ton i sjömmanens röst när han talar om den natten och då är det som de säger att det finns något särskilt mellan två som sett Läs mer…
I bistra miner med armarna i kors står de: Havets väktare. Farliga endast för dem som inte respekterar deras skönhet. Som mörka skuggor tornar de upp sig under skrovet. Ruvar på sin kalla död eller stångar pannan mot havets raseri så att skummet yr.
Jag är ett skepp redo att följa min sjöman vart han vill. Han gav mig form, han gav mig längtan, han gav mig frihet. Tillsammans lärde vi oss havet. Det blev en läxa i ödmjukhet.