Akajos

Sjömannen lever på mig. Jag står mellan honom och det kalla djupet. Ensam skulle han vantrivas på land. Hans blick skulle slås sårig mot det instängda livet. Ensam vore han inget. Vi lever tätt inpå varandra, delar varje dag. Ensam skulle jag driva vilse, slås sönder mot klippor eller trycka Läs mer…

Med skot och roder talar sjömannen om vart han vill och hur fort det ska gå och jag svarar, berättar om havets humör och vindens lynnighet. Vår resa är ett samtal och vi ristar vår skrift i vattnet. Våra ord skvalpar mot klippornas eviga svar eller sväljs av havets korta Läs mer…

Med låg röst kom sjömannen från platsen för min stubbe, la ett ekollon i mastens fot Även skepp behöver hjärta.

Den som vill utföra ett arbete riktigt bra måste arbeta tills han blir en del av det han gör. Ett gott arbete är lika mycket dröm som verklighet, lika mycket smärta som försoning och boklig lärdom är nog bra att ha men den skrift som står att läsa i sjömannens Läs mer…

Jag fogades samman bord för bord mot nya former och var ej längre träd utan skepp skapad ur det offer som en gång var mitt liv. Så måste även det stoltaste liv brytas ned och åter fogas samman för att nya sidor ska komma fram.

Jag stod starkast, störst och ståtligast av dem som såg ut över jorden. Sedan mättes jag och bedömdes och fanns att duga. Sedan fälldes jag och delades och bortfördes jag för att aldrig mer se människor krypa under mig. Nu går de på mig, talar om mig med främmande termer.

När sjömannen var ung blev han visad trädet av sin far. När du blir vuxen ska du hugga ner det och bygga dig ett skepp. Sedan den dagen var sjömannens barndom riktad mot den dag då han skulle döda sin vän.

Blötsnö hotade att knäcka mina veka ynglingsår. Jag tyngdes till marken av livet och det som hör livet till men rätade mig till slut. Jag växte i styrka och höjd och min ungdoms nöd stod snart att finna endast i den svårtydda årsringsskriften närmast märgen i mitt liv.

Jag växte upp i skuggan av min far som mäktig tornade upp sig över mig så han nästan skymde solen. Han delade med sig av sin visdom men sög näringen ur marken. Livet blev för litet för oss båda.

Det var vår när jag föddes. Vinden som bar mig var varm och full med löften. Våren är den tid då luften regnar liv.