Tuvstarr i Glömskans tjärn

Det var en gång en tränka som bodde i skogen med sina två barn, John och Tuvstarr. Det var fattigt i hemmet och plikterna var många. Ved skulle huggas och kläder tvättas, åkerplättarna skulle sås och skördas. Däremellan fanns tusen och en saker att göra om man ville ha mat i magen och kläder på kroppen.

John älskade den stora skogen. Där umgicks han med troll och häxor och allsköns oknytt. Hemma tog han kol från spisen och tecknade sina äventyr på väggarna. Folk kom från när och fjärran för att beundra hans konst, även om ingen trodde på hans historier, förutom hans syster Tuvstarr.

Tuvstarr kunde tala med allt och alla. Hon talade med rävarna i grytet, med rådjuret i legan och fåglarna på himlen.

De skygga älvorna hälsade henne som vän och syster och gav henne en gåva som ingen kan motstå – midsommarnattens sista solstråle fångad i en daggdroppe.

Älvornas smycke kan lysa upp det mörkaste mörker och värma det kallaste hjärtat. Det kom att spela en viktig roll denna sommar, som du snart ska få höra.

En dag var John borta och stod inte att finna. Man letade högt och lågt, men han förblev borta.

– Kanhända han blitt bergtagen? sa en granne. Nu målar han med gullfärg i Bergakungens sal och vill inte gå hem, precis som far sin.

– Pytt! sa Tuvstarr. Far kommer snart hem, annars ska jag hämta honom själv.

– Måhända han druckit vatten ur Glömskans tjärn och glömt att han är människa, sa en annan granne.

– Narras inte! sa Tuvstarr. Alla vet att Glömskans tjärn är en saga.

– Törhända såg jag John vandra ut på myren, sa en tredje granne. Och myren ger man sig inte ut på, om livet är en kärt. Myrfolket dväljes där.

– Då ska jag gå dit! sa Tuvstarr. Ty John är mig mer kär än livet själv.

Tuvstarr tog ett skutt ut på myren och landade på en tuva. Marken gungade under henne. För att inte tappa balansen hoppade hon snabbt till nästa. Och nästa. Och snart var det för sent att vända åter.

Mitt på myren missade hon en tuva och sjönk ner med benet i den sugande dyn Döda grenar rev upp hennes hud, blod blandades med ruttet vatten. Till slut kom hon loss, men då satt det andra benet fast, än värre.

Så gick det sakta fram. Solen sjönk, svetten svalnade på hennes rygg. Knott och mygg svärmade och bet där de kom åt.

När natten kom lyste älvornas smycke som en fyr på myren, så lockande för alla som hungrar och längtar.

Myrfolket kände lukten av blod, svett och rädsla – och kröp närmare, som en mörk mur av smärta. Det var dymlingar och blötfisar, slemloskor och knotrötter. Plågade varelser, med en värkande hunger.

Tuvstarr drog sin kniv, och myrfolket vek undan. Men en dimma av pulserande ljus kom flytande över myren. Det var nattviskan, den som gör folk galna med sin röst.

Tuvstarr släppte kniven och höll för öronen.

Tuvstarr sparkade efter en larvfot, skrek åt en knotgnöl, blåste på nattviskan och försökte bita en axelluta i axeln.

Då syntes ett ryckigt ljus dansa över myren. Ett irrbloss! Ingen går säker för irrbloss. Det visste myrfolket som drog sig tillbaka.

Kanske trodde irrblosset att älvornas lysande smycke var hennes mamma, för hon landade i Tuvstarrs knä och började putsa sina vingar.

– Ditt namn ska vara Irra och du ska vara min syster i striden, sa Tuvstarr och gav det lilla blosset ett hjortron att mumsa på.

Tuvstarr berättade om brodern som försvunnit, om myren som ville sluka henne – och mor som grät efter sina svunna barn.

Hon talade för att hålla sig vaken, för att somna på myren kan vara det sista man gör. Men om natten blommar nattstilla och svagmynta. Deras doft gör huvudet tungt och drömmarna levande.

Snart sov både Tuvstarr och Irra.

En drömslöja lekte med Tuvstarrs hår medan drömviskor flöt som vaggvisor i rymden och limfrost föll från träden. Då vaknade Irra, nosade i luften – och flög iväg.

Brötmular passerade förbi som mörka skepp i natten, skabröser rasslade i vinden som inte fanns och myrgastar sjöng mot månen som aldrig svarade.

Då kom Irra åter dansande över myren. Efter henne sprang en älg, vild och blind, rakt i Tuvstarrs famn.

Hela natten vakade älgen över Tuvstarr, och ingen gjorde henne förnär. På morgonen vaknade Tuvstarr till ett hulkande ljud, som om älgen hade ätit något dåligt.

– John! ropade hon.

När älgen hörde Tuvstarr tala ryggade han skrämt tillbaka.

– John, är det du? ropade Tuvstarr.

Älgen skakade på huvudet och backade undan, redo att springa sin väg. Men Tuvstarr gav sig inte. Hon klättrade upp på älgens rygg – och nu började en vild ritt in i mörka skogen.

Älvornas smycke lyste upp marken framför dem, men bortom ljuskäglan fanns bara mörker. Därför såg de inte faran i tid.

En trollunge satt på marken och grät. Älgen stegrade sig och Tuvstarr föll i backen. När hon kom till sans igen var älgen borta.

– Buhuhu, sa trollungen och kikade på Tuvstarr. Är du prinsessa?

– Nä, sa Tuvstarr. Jag är lika obetydlig som en grästuva på myren.

– Synd. Mina bröder sa att jag skulle gråta tess en prinsessa tycker synd om mig. Annars blir det synd om dig! sa di.

– Vad sa dom mer, dina bröder?

– Vi tar’na te grottan där ho får leva i träsk å leda tess ho blir gammel och fuler, sa trollungen och härmade sina bröder. Och sen gifter vi bort’na med prästa!

– Var är dina bröder nu? sa Tuvstarr.

– Di står bakom dig.

Trollungen pekade på tre stenar som låg och sov i skogen.

– Det är Kummel. Det är Rummel. Och där är Bummel!

– Vilken tur att jag inte är en prinsessa, sa Tuvstarr. Då hade de väl vaknat nu.

– Säkert att du inte är prinsessa? sa trollungen. Du ser tuff ut!

– Det har du rätt i, sa Tuvstarr. Jag ska ge dina bröder en prinsessa som de aldrig glömmer.

– Upp med dig, Kummel! ropade hon och sparkade den första stenen.

– Vakna genast, Rummel! ropade hon och sparkade den andra stenen.

– En prinsessa väntar på dig, Bummel!

Den första stenen mumlade att han var sjuk och skolan var stängd, och dessutom var det trollov.

Den andra stenen rev bort mossa och småsten ur en skreva där bak, luktade på fingret – och svimmade.

Den tredje stenen drog gammal mossa över huvudet och vände ryggen mot världen.

– Vad väntar ni på? ropade Tuvstarr och sparkade lite till, för att visa sin vänliga sida. Har ni aldrig sett en prinsessa förut? Ge mig en krona att pryda mitt huvud! Och ta mig till grottan! Jag vill inspektera guldet.

Trollen var vana att bli sparkade på för trollmor sparkade på dem varje dag, vare sig det behövdes eller ej. Snart var de vakna och stirrade stjärntaget på Tuvstarr.

I trollgrottan började Tuvstarr styra och ställa som en riktig prinsessa. Guldet skulle tvättas, spindelväven flätas och råttorna matas. Sedan skulle den stora trollgrytan fyllas med glaciärvatten. Bröderna skulle skrubbas rena för första gången på hundra år.

Kummel, Rummel och Bummel tyckte inte om att städa. De avskydde att tvätta och de hatade att bada. Men trollmor njöt av varje ögonblick.

– Sånt är livet när man är gift, sa hon. Man ska följa sin fru i lut och aska och vara henne villig i grop och kräva. Tro mig! Er far lydde mig i allt, innan han gick i stendom efter hundra år.

När Tuvstarr tog fram sopkvasten och sa att de skulle borsta tänderna med salt och grus fick bröderna nog och sprang sin väg.

Kummel sprang mot norr. Rummel sprang mot väst. Och Bummel sprang mot öst. Trollungen sprang ingenstans för han satt fast i spisen.

Trollmor mös och sa:

– Ja, jösses i alla mina dar, nu har di äntligen flyttat ut från grottan. Jag hoppas di slutar att springa efter fagra prinsessor och gifter sig med rejäla trollkonor istället.

När Tuvstarr berättade om John sa trollmor:

– Ack, han har druckit ur Glömskans tjärn och glömt vem han är. Därför genomströvar han skogen som ett djur. För att rädda honom måste du offra det dyrbaraste du äger till näcken.

– Jag äger intet stort av värde, sa Tuvstarr. Blott älvornas smycke.

– Då måste du offra det till näcken, sa trollmor. Räcker inte det, finns det bara en sak kvar.

– Vaddå? sa Tuvstarr.

– Jag kan ge dig guld. Jag kan ge dig silver. Jag kan ge dig trollpulver som blådunster, elaka tungor och rök utan eld. Räcker inte det, finns det bara en sak kvar.

– Vad? sa Tuvstarr.

– Då måste du offra ditt unga liv.

Vägen till Glömskans tjärn är svår. Prövningarna är många, hindren ännu fler. När man väl kommer fram vill man helst glömma alltsammans.

Med sig hade Tuvstarr världens bästa vägledare – trollungen. Han kunde både gå på huvudet, vissla med tänderna och dansa på svansen.

Under hela resan provade han nya namn till sig själv, som Skumpe, Lumpe och Dumpe. Istället för Aske-Pilten, Lill-Klimpen och Troll-Garnet som trollmor kallade honom.

Hela tiden mumlade han trollformler som när man talar om prästen står han i grottan och rik är den som roas av lite. Till slut ropade han ”låten hoppet fara!” och de var framme.

Glömskans tjärn låg svart och stilla. Men under ytan rörde sig näcken och orden flöt till ytan som bubblor.

– Vem är du, flicka? Vad vill du mig?

– Jag vill befria min bror, sa Tuvstarr.

– Vad får jag för det?

– En gåva värdig en drottning, sa Tuvstarr och lät trollmors guldkrona glida ner i vattnet.

– Det är en vacker krona, sa näcken. Men den känns naken utan silverkedjan på din arm.

– Tuvstarr lät även silverkedjan glida ner i vattnet. Och så fortsatte det. Allt som Tuvstarr fått av trollmor försvann i vattnet.

Näcken skulle nog ha nöjt sig om inte solen gått ner, för i mörkret började älvornas smycke att glöda.

– Jag ser ditt lysande hjärta, väste näcken. Jag vill ha det. Ge mig ditt hjärta!

Tuvstarr lät älvornas smycke glida ner i vattnet, men så fort hon släppte taget, slutade smycket att lysa.

– Det är ett magiskt smycke, sa näcken. Det lyser bara när du bär det. Därför måste du följa med till mitt rike.

Tuvstarr tog ett steg ut i Glömskans tjärn. Foten blev gul och sedan svart i det murkna vattnet. Hon tog ett steg till. Och ett till. Och snart var det för sent att vända åter.

En kall hand grep hennes fot och drog ner henne under ytan. Det sista hon såg var älgen som kom springande ut ur skogen. Sedan var mörker och kyla allt som fanns.

En flammande pil sköt ner i vattnet, ett irrbloss av ljus lyste upp tjärnen. Under en sekund såg Tuvstarr djupet och skatterna på botten.

Näcken släppte Tuvstarr och skrek ut sin sorg i en ström av bubblor som förde Tuvstarr upp till ytan. Och där stod han – älgen, hennes bror. Tuvstarr högg tag i hans horn, och han drog henne iland.

John och Tuvstarr föll ihop i en stor hög, alldeles utmattade. Då syntes ett ljus under ytan på tjärnen. Det blinkade till och försvann, kom tillbaka igen.

Det var Irra. Hon slog med vingarna, men de var för blöta för att lyfta. Irra sjönk, kämpade sig upp på nytt, bara för att sjunka igen. Hennes ljus flimrade allt svagare.

Trollungen sprang längs med stranden och fnyste: hump,hump, hump! Alla vet att trollungar inte tål vatten. De sväller upp till dubbel storlek. Trots det hoppade han i och skopade upp Irra innan hon sjönk för sista gången.

Trollungen la Irra på älgens varma mage, och Tuvstarr blåste på hennes vingar. De lyste upp en kort stund men slocknade igen.

Den lilla varelsen låg helt stilla och verkade inte andas. Även älgen låg tyst. Hans andetag kom allt mer sällan. Snart tystnade han helt.

– Prova den här, sa näcken och höll upp älvornas smycke.

När Tuvstarr tog smycket började det att lysa. Ljuset speglades i Irras vingar. Hon flög upp och fick skogen att skimra i regnbågens alla färger.

Även älgen vaknade till liv. Avtrycket av två händer syntes innanför magen. De kände sig för, letade efter en utgång.

– John! ropade Tuvstarr. Är du där inne?

Hon rev i huden men kunde inte få hål. Hon sträckte sig efter kniven, men kniven var borta.

Händernas tryck på insidan blev svagare. Bara ett handavtryck syntes nu, som en sista hälsning. Tuvstarr la sin hand mot handen och kände den försvinna.

Tuvstarr la örat mot älgen för att lyssna efter liv. Då stack en kniv upp genom magen, mitt framför henne. Det var hennes kniv, den som försvann på myren.

Kniven sprättade upp älgens buk – och John gled ut. Han reste sig upp, vinglig och oseende, och stapplade mot tjärnen.

– Gå inte dit! ropade Tuvstarr. Om du dricker vattnet så glömmer du allt.

John kastade sig i vattnet och försvann. Vad han upplevde och vad han såg, det får vi aldrig veta. Men när han kom till ytan var han sig själv igen. Allt han upplevt som älg var dock raderat från hans minne.

– Vem är det? sa John och pekade på trollungen som hade växt till dubbla storleken.

– Det är Humpe, din nya bror, sa Tuvstarr. Han ledde mig hit och räddade oss.

– Och vem är det? sa John och pekade på irrblosset som putsade sina vingar.

– Det är Irra, din nya syster, sa Tuvstarr. Hon ledde dig hit och räddade oss.

– Precis som syskon ska, sa John.

Så slutade sagan, lyckligt, som sagor ska. John och Tuvstarr kom hem till slut, till mor som väntade på dem. Det var ingen enkel resa. Många och svåra var hindren på vägen dit. Men det är en annan historia, som får berättas en annan gång.

Förutom små glimtar av ljus mindes inte John vad som hänt under hans äventyr som älg. Minnet av den tiden tvättades bort i Glömskans tjärn. Men så länge han levde målade han bilder med älgar och troll från skogen. Skogen bar han alltid med sig, vart han än gick.