Blandat

det stora okända det lilla kända och däremellan ditt leende

tungan slant och orden föll dig i smaken

försiktigt infogad av lätta händer bar hon en dröm i pannans rynka

Orden lever sitt eget liv och om natten när författaren sover och läsaren inte är uppfunnen frigör de sig från sina meningar och går på upptäcksfärd över sidorna

Kanske för jag är skepp med havets dyningar i mitt hjärtas slag, kanske för att jag bottnar havets längtan än men det är något i gryningen, det är något i skymningen och jag seglar ständigt.

Sjömannen är död sedan flera år, min vind dog med honom. Hans barnbarn har lärt sig slå sin första knop. Nästa sommar ska jag lära henne sätta segel.

Jag är inte längre ung och frisk utan gammal, torr och sprucken men för den som kan läsa tecknen står mitt liv att läsa i det som andra förkastar som gammalt och obrukbart och ännu kan jag i solens värme öppna de allra finaste porerna i mitt skrov och åter Läs mer…

Sjömannen är sjuk och för första gången sedan jag blev hans följeslagare är jag inte delaktig i hans tankar. Jag skulle hämta vatten åt honom om han bad mig. Jag skulle nynna en sång till tröst om jag kunde. Om han ville. Det enda gåva jag kan ge är att Läs mer…

När jag blir för gammal blir jag väl ved att värma någons händer. Kanske har han rest långt och söker i värmen sitt hem, kanske kan jag skänka en smula tröst. Min rök ska stiga i luften som såg mig som frö falla till min födelse. Min aska ska spridas Läs mer…

Det finns de som säger att rymden är ett hav och att stjärnorna är öar medan andra säger att havet är en rymd och rymden är oändlig. Mitt emellan vacklar vi oförmögna att utforska annat än våra egna drömmar.