Jag gjorde orden till mina vänner för att fästa molnen i tvättlinan och fånga havets värme i fåglarnas flykt. Jag är den plats jag vilar på. Tiden smyger på tå omkring mig och kärleken är vind. När jag reser lämnar jag inga spår bara uttorkade ord som dammar när någon Läs mer…
Jag rullar tiden uppför berget med känsliga händer – gömmer mig i dess skugga bland gråsuggor och doften av fuktig mossa. Ibland sträcker jag mig upp för att ana solen över krönet med tidens tyngd vilande i mina armar. Minnen spricker upp och bärs bort av vinden. Jag kryper ner Läs mer…
Nu är den förbannade sommaren äntligen här. Kärleken jag väntade på väntar nu på mig. Jag tömmer mitt förråd av besvikelse och gömmer mig i skuggan av stora tankar. Drömmarna krymper under tyngden av allt liv som tränger sig på. Jag lägger örat mot svala stenar som bultar av ett Läs mer…
Även när jag skriver dikter händer det att Arga Snickaren sticker fram bakom axeln och säger: ”Hur tänkte du när du gjorde det där?” Jag borde skriva en dikt till hans ära men han skulle säkert såga den vid fotknölarna.
Ditt liv har så mycket kraft att det skulle slå omkull mig om jag kom för nära men ibland kryper jag under din blick och gör mig genomskinlig för din röst och jag vandrar osynlig genom ditt hem och det är då du når mig fast du inte längre vill Läs mer…
Jag bad regnet falla – och det föll. Jag bad vinden om ro – och det stillade sig. Jag bad fåglarna tala – och de sjöng av glädje. Jag lät dagen passera utan att begära mer.
En dag kommer jag också varit död i tusen år. Då ska jag återvända och spöka för dem som inte reste en sten till min ära.