Dikt #220
Den första
Hon tröttnade snart
på min fumliga upptäcksfärd
över en kropp som redan sett mer
än den orkade bära
hon försvann
slutade
svara
jag minns bara
att det var vår
min vår
jag träffade en ny
hon vill göra sin pojkvän
svartsjuk
jag fattade det
under ett par dagar
var det ändå vi
sen kom hon på oss
vi åt hamburgare
där hon jobbade
hon var trevlig
men också förvånad
jag kände mig skyldig
skämdes
mycket
dagen efter svarade
hon faktiskt
vi kunde äntligen
göra slut
jag vet inte varför
jag gråter sa hon
det är väl sorgligt
antar jag.