Jag vet inte när mitt hem blev ett museum
en skärva av tid som blev kvar
medan jag gick vidare
besökarna hukar sig
under tidens tryck
när de kliver över
tröskeln
jag hör deras röster
vandra genom livets
olika rum
broderade visdomsord på väggarna
lever upp i korta ögonkast
av igenkänning
stumma fotografier blickar
med allvar in i evigheten
de äldre känner igen
och rör vid hjälplösa verktyg
med låga röster
de unga krockar med tystnaden
och klampar högt för att
skrämma lugnet
framför sig
ibland vandrar jag med dem
likt en guide som ingen längre
lyssnar på
deras blickar skrapar mot stolar
som sedan länge vänt ryggen
mot framtiden.