Huset på ön

– Den här ön hette Korsö förr i tiden, sa den gamle fiskargubben och sög på en pipa som slocknat för flera år sedan. Här möttes de fyra vindarna på sin resa över de sju haven. Det stormade hela tiden, och vågorna kunde svepa över hela ön.

– Jaha, sa jag, men nu är det fint här.

– Är det? sa fiskargubben och tittade på mig så länge att jag var tvungen att svara.

– Ja, nu heter den Läön, för det är alltid lugnt och stilla här, även när det stormar på havet utanför. Det är därför så många vill bo här. Det är hus på hus på hus, så tätt att man knappt får in en hand emellan dem.

Fiskargubbens sjöbod såg skamfilad och bortglömd ut bland alla nymålade bodar som sålde håvar och sandaler, vykort och glass. Och själv verkade han leva i en tid då det luktade tång och salt istället för solkräm och korv.

– Vill du veta vad som hände? frågade han och stoppade lite tobak i munnen.

– Ja, gärna, sa jag.

– Jo, nu ska du få höra. Morfar var den förste som byggde hus här. Folk sa att han var galen. Och det var han kanske. Morfar bodde ensam här, i flera år, med en kråka som enda sällskap. Men en dag fick han nog och seglade in i solnedgången för att aldrig ses bland de levande igen.

Hans hus hade alltid varit rent och prydligt. Men nu flyttade måsar in på vinden och stökade ner med snäckskal och bajs. Det kliade och skavde överallt. Kråkan visste inte vilket ben den skulle stå på. Och det stackars huset önskade inget annat än att bli rent igen. Men hur?

En dag i mars flöt Nordsjön upp till ytan och solade sin mage i allsköns ro. Huset ropade på honom.

– Hördu, gamla Nordsjön! Du ser skröplig ut. Förr kunde du kasta vatten uppå torra land. Nu kan du inte blåsa storm i ett vattenglas en gång!

– Vafalls! utropade Nordsjön. Du ska få se på vågor, du!

Nordsjön var havets konung och behövde inte tåla ovett från ett övergivet hus. Han tog ett par djupa andetag och skickade iväg en våg som sköljde över hela ön.

Oj, vad skönt det var. Måsarna flög all världens väg, snäckskal och tång forsade ut. Huset njöt i fulla drag. Men en våg var inte nog. Huset ville ha mer.

– Var det allt? ropade huset. Jag vet insjöar som vågar bättre än så.

– Gudars skymning! tjöt gamla Nordsjön som svallade och brusade i vrede. Krabbätna mollusk, vill du bli vräkt av ön och släpad ut till havs, va?

Nordsjön var grinig, för han hade legat i ide hela vintern och vaknat av en kallsup. Nu tog han kraft ända från havsbottnen och vrålade på de fyra vindarna.

Det var Boreas, Notos, Zefyros och Euros. Eller, som vi säger – Nordan, Sunnan, Västan och Östan. De kom på befallning och slungade den ena vågen större än den andra mot ön.

Tur att det var ett stabilt hus som morfar hade byggt, för en värre storm hade ingen sett. Kråkan klarade sig enkom för att han gömde sig i spisen.

När stormen bedarrade var huset renare än på många år. Det njöt i fulla drag.

Allt hade varit frid och fröjd om huset haft vett att hålla tyst. Men det kunde inte låta bli att skryta om sin list.

– Tack för att du tvättade mig ren! ropade huset. Nu ligger all min smuts och guppar på din mage istället. Och där kan det ligga!

Alla som har läst en bok vet att man inte ska reta besegrade monster. Det visste man redan på Odysseus tid, trots att han reste över ett annat hav.

– Vad ända in i glödheta! skrek Nordsjön. Vilket kölsvin! Tror du att jag är bakom flötet, va!

Han samlade ihop all smuts, tog sats, siktade – och med en enda välriktad våg kastade han tillbaka alltihopa. Smack! Där satt skiten igen. Sedan sjönk Nordsjön till botten för att hålla sina fiskar varma.

Nu hjälpte det inte att huset bönade och bad, förbannade och svor. Det kom inga fler vågor. Gamla Nordsjön förbjöd alla vågor att slå upp mot ön. Och alla vindar skulle ta en omväg runt den.

– Ja, så gick det till, sa den gamle fiskargubben och sög på sin pipa. Från den dagen är det alltid lugnt och stilla här på ön, hur mycket det än blåser på havet för övrigt. Om du inte tror mig kan du fråga kråkan.

Mer än så fick jag inte veta. Och i dag är fiskargubben borta. Men huset han talade om finns kvar. Det heter Morfars hus och är ett museum här på Läön. På spisen finns en kråka av trä. Om du trycker på en knapp säger den:

– En våg till, endast en våg till.

Men det kommer ingen våg.