Lump och anden

Lump bodde i en hydda av bambu. Han hade byggt den själv, mitt i djungeln, i ruinerna av ett gammalt tempel. Templet var övergivet nu, överväxt av träd och röda blommor.

En gång hade människor bott där. De trodde på gudar som de höll på gott humör med gåvor, mat och rökelse.

Några av gudarna hade varit mäktiga krigare som försvarade dem mot fiender. Andra hade hjälpt dem med matlagningen, såg till att fisken nappade eller att skördarna slog väl ut. Vissa tog hand om de sjuka och tröstade dem som var ledsna. Gudarna fanns där hela tiden, även om man inte såg dem.

Nu var människorna borta och deras gudar glömda. Vad händer med gudar när ingen tänker på dem?

Lump var en mycket liten varelse, men det gjorde inget. Världen är full av stora varelser som bråkar och slåss. Är du liten är det ingen som ser dig. Du kan ducka och slippa undan.

Lump levde ett enkelt liv. Det fanns gott om frukt i djungeln. Särskilt den gula mangon som han älskade. Vänner hade han också. Myror som gick i parad utanför hans dörr utan att stanna. De vita fåglarna, som slag sig ner på hans tak och berättade att allting alltid var bättre någon annanstans.

Det enda som störde hans lugn var de stora stormarna som kom med jämna mellanrum. Då vräkte regnet ner och vinden tjöt. Men Lump hade lagt en sten på sitt tak och var trygg i sin hydda.

En dag kom en herrelös ande drivande genom djungeln. En ande kan vara stor och mäktig eller liten och obetydlig. Ju fler som tror på en ande, desto starkare blir den, och till slut kan den utföra underverk.

Om ingen tror på den, har den ingen makt. Den blir lätt och osynlig som vinden. Och försvinner helt. Som människorna och deras gudar.

Det var knappt Lump hörde att anden knackade på dörren. En ödla, som just hade stulit en bit mango från Lump, räckte ut tungan och gömde sig i ett hörn. Men Lump öppnade och släppte in den osaliga anden.

Anden sa:

– Jag är ingen mäktig ande. Jag kan inte uträtta stora underverk. Men om du tror på mig, delar din mat och tänder rökelser under högtiderna, så ska jag bo hos dig och beskydda dig.

Lump tyckte det lät bra.

Anden sa:

– Trä en bambustång genom taket och plantera dess rot i golvet. Då kan jag sitta i dess topp och vaka över dig. Men om det blåser upp till storm måste du hämta mig. Om jag blåser bort kan jag inte beskydda dig mer.

Lump förstod. Han gjorde som anden sagt, och allt gick honom väl i världen.

Om kvällarna satt han på taket tillsammans med anden. De såg på månen och stjärnorna. Ibland talade de, ibland satt de tysta. Ibland var månen hel, ibland halv.

När månen var halv låg den som en tom skål, redo att fyllas. Och snart var den rund igen, som en skål med gul mango, innan den åter tömdes.

Lump och anden talade ofta om detta, vem som åt ur månens skål – och vem som fyllde den igen. Kanske en av gudarna från förr?

Ibland kom det stormar över djungeln. Då fick anden kura inne i hyddan, tillsammans med Lump. Det kändes bra att ha sällskap, men det var synd att anden inte kunde skydda honom mot vindarna.

Så gick veckorna och åren, så som tiden alltid går och sakta blir äldre, utan att vi märker något. Lump fick ett långt och lyckligt liv i sin hydda vid tempelruinen, långt inne i djungeln, långt borta från den larmande världen.

En dag vaknade han ur sin middagsslummer, gammal och krum, och kände att en storm var på väg.

Det var mitt i regnsäsongen och stormarna kom tätt, men den här gången orkade Lump inte klättra upp och hämta anden. Han var för trött för att klättra, för trött på att vara rädd.

Molnen växte sig mörkare över träden. Vinden växte i styrka och kastade grenar och frukt på hans hus, men Lump hörde det inte, ty hans hörsel var svag.

En ung vind svepte genom djungeln på jakt efter något att leka med. Den fick syn på anden som hängde fast vid Lumps hus likt ett segel på en båt, redo att kasta loss mot nya äventyr.

Den unga vinden tyckte om att leka. Den blåste rakt in i anden och drog med sig Lumps hus högt upp i luften, i en virvlande dans.

Långt där nere låg ruinen av det gamla templet kvar. Där hade människor bott för länge sedan, människor som bad till gamla gudar, lika bortglömda som de själva. Ändå kunde Lump höra dem prata, skratta och leka, när han och anden svepte fram över marken, som ett skepp om natten.

Högt över molnen flög de, upp mot månen, som var fylld till brädden av gyllene ljus – som en skål med solmogen mango, redo att ätas.

Varje månad fylls månens bägare av ljus. Och varje månad dricks den upp. Vem som fyller bägaren och vem som tömmer den, det vet ingen.