Prins Nord och de vandrande slotten

Prins Nord skulle resa ut i världen för att finna en prinsessa. Han steg ombord på sitt största skepp med pukor och trumpeter. Folket hurrade på kajen. Vinden fyllde seglen – och så bar det av.

Vilket äventyr det skulle bli. Tänk att resa ut i världen för att finna en prinsessa. Det borde alla göra.

Prinsen la pukorna i en skeppskista och hängde trumpeterna på tork. Sedan lutade han sig över relingen och andades in den friska luften, mättad av salt och tång. Men det skulle han inte ha gjort, för i nästa stund föll han över bord.

Stackars prinsen. Han som skulle resa jorden runt och finna en prinsessa – nu sjönk han som en sten i det kalla vattnet och hans unga liv var på väg att ta slut.

Han trampade med benen, skräckslagen för det svarta mörker som sög honom neråt. Hans kropp sprängde och lungorna värkte efter luft.

Till slut kunde han inte hålla sig. Han drog ett stort andetag. Men istället för att få vatten i munnen kunde han andas. Ett under!

En doft av vår och värme fyllde hans näsa, och han såg en grön stad växa fram ur sjögräset nedanför. Där var hus och vägar – och till och med ett slott!

Då kom en sjöjungfru simmande mot honom. Hon fnissade och tog honom i handen.

– Prinsessan vill träffa dig, sa hon och ledde honom ner mot staden.

Alla hälsade på honom och visste vad han hette. Även prinsessan kände till hans namn.

– Prins Nord, nu ska du äta och vila innan du återvänder till ytan.

Tärnor simmade fram och serverade havets läckerheter: sjögräs och koraller – och satte fram bägare med sötvatten. Fler gäster kom simmande. Alla pratade och var muntra. Endast prinsessan såg bekymrad ut.

Till slut sa hon:

– Du har aldrig sett oss, fast vi har sett dig. Vi undviker helst att simma upp till ytan, ty vi är rädda för människorna. Men om natten simmar vi gärna längs stränderna och ibland upp för floderna. Vi ser att människor gräver hål i marken med murar av sten. Vårt folk undrar vad människorna har i dessa hål. Många tror att det är sjöjungfrur som människorna har tagit till fånga. Vi ropar till dem sent om natten men får inga svar.

Prinsen sa att hålen kallades brunnar, och där fanns inga sjöjungfrur, bara en och annan groda.

– Och skulle en sjöjungfru bli tillfångatagen kommer jag genast kräva att hon släpps fri! sa prinsen med all den myndighet som bara en ung prins kan ha.

– Då har du lugnat mitt oroliga hjärta, sa prinsessan. Och nu ska du få din belöning. Hon gav honom en vacker snäcka och sa:

– Om du håller den mot ditt öra hör du skogen som susar på land. Och ibland, om du har tur, hör du saker från både när och fjärran. Ibland hör du vad som ännu inte hänt.

Prinsen satte snäckan till sitt öra. Först hör han ingenting, sedan hör han skogen som susar i vinden, men vinden blir till en storm och han hör sitt eget skepp kämpa mot vågorna.

Han hör sjömännen ropa hans namn. De ropar högre och mer förtvivlat för varje gång. Det låter som fångna sjöjungfrur som skriker ur djupa hålor.

I nästa ögonblick vaknar han till, flämtande och frustande efter luft vid vattnets yta. Stormen slår vågorna höga. En eka kommer emot honom. Starka armar drar upp honom över relingen.

Han ros mot skeppet, räddningen är nära. Men prinsen känner bara sorg.

Sjöjungfrurna och staden under vattnet – allt hade bara funnits i hans fantasi. Det gjorde honom ledsen. Han visste inte vad han skulle göra av sin förtvivlan. Men då kände han något i handen. Det var snäckan.

Prinsen låg sjuk i tre veckor och hostade i sitt stora slott. När han sov drömde han om fångna jungfrur. När han blev bättre gick han rastlöst omkring i slottet och tittade ut på höstregnet som silade ner varje dag.

Han lyssnade ofta på snäckan. Ibland trodde han sig höra avlägsna skratt, men resten av tiden var det skogens sus eller havets brus som hördes.

En dag hittade prinsen ett rum i källaren. Där fanns en avsats som liknade ett altare. Inristad i stenen såg han bilden av ett vackert landskap med två slott som stod bredvid varandra. Där fanns en fördjupning som verkade passa perfekt för snäckan.

Han la snäckan i fördjupningen och hade ingen aning om att hans liv skulle förändras för alltid.

Det var mycket prinsen inte visste om sitt slott. Han visste inte att slottet och snäckan kom från samma land långt bortifrån. Det var ett land som var känt för att bygga vandrande slott.

Det var mycket praktiskt. Man byggde slotten hemma, och sedan gick slotten själva till den kung eller drottning som hade beställt dem.

Ett och annat slott gick fel förstås. Prinsens slott skulle egentligen ha stått på en ö utanför Afrikas kust, men det vandrade rakt norrut tills det inte kunde komma längre, och där blev det kvar.

Det var för över tre hundra år sedan, och ingen mindes längre att det var ett vandrande slott. Man trodde att slottet stod där det alltid hade stått, och så var det inte mer med det.

När prinsen la ner snäckan i fördjupningen vaknade ett minne till liv i slottet. Det började tänka på sitt hemland för första gången på tre hundra år. Det hörde vinden susa i träden och mindes bergen och havet och den varma solen. Och för första gången på länge tänkte det på sin syster, Elrubina, som bodde kvar där hemma.

Sent på natten började slottet vrida och vända på sig. Det knakade och bände i väggar och tak. En tavla gled av sin krok, en vas föll omkull. Prinsens säng gled från ena väggen till den andra – då slottet reste sig på ostadiga ben och började vandra.

På så sätt kom prinsen ut på sin resa.

Varje natt vaggades han till sömns av slottets gungande rytm, och varje morgon vaknade han i ett nytt land. Från sitt fönster såg han skogar, berg, floder, dalgångar och en och annan stad passera förbi utan att han behövde göra ett dugg.

Det var en härlig tid. Och en morgon vaknade han av att slottet stod stilla. De var framme.

Prinsen vaknade av att han gled ur sängen, för hela slottet lutade. Det vibrerade. Och brummade.

Prinsen gick ett varv runt slottet och tittade åt alla håll. I öster såg han stenbrott. I söder såg han stenbrott. I väster såg han stenbrott där stenhuggare byggde slott. Men mot norr såg han ingenting. Där var det bara mörkt.

Hans slott lutade sig mot ett annat slott – och pratade! De stod så tätt intill varandra att ljuset knappt nådde ner till prinsens sängkammare.

Prinsen öppnade ett fönster, och mitt emot honom öppnades ett annat fönster. En prinsessa stack ut huvudet.

– Jaså, Prins Nord har vaknat nu? sa hon och drog upp en bräda. Här, ta emot den. Jag kommer över!

De la brädan som en landgång mellan fönstren, och innan prinsen visste ordet av hade prinsessan klättrat över.

– Hej, sa hon. Jag visste att du skulle komma. Det hörde jag i snäckan. Det är du som ska rädda mig.

Prins Nord sjönk ner på knä, som den prins han var, och sa:

– Jag ska skydda er till liv och lem och vara er tjänare i plikt och gamman, tills lust och leda skiljer oss åt.

– Bra, sa prinsessan. Du får min hand. Men först måste du besegra draken.

I det här landet fanns en drake som hade den otrevliga vanan att röva bort prinsessor samma dag som de fyllde sjutton år.

När kungens äldsta dotter fyllde sjutton år ställde kungen till med stor fest på slottet. Alla var bjudna och alla kom. Det var sång och dans och klackarna i taket – ända tills olyckan drabbade dem.

En drake svepte ner från berget och rövade bort systern. Hälften av landets alla riddare red ut för att rädda henne, men de försvann utan ett spår.

Ett år senare var det dags för den andra systern att fylla sjutton år. Även denna gång ställde kungen till med stor fest på slottet. Alla var bjudna och alla kom. Det var sång och dans och klackarna i taket – ända tills olyckan drabbade dem.

Draken svepte ner från berget och rövade bort systern. Hälften av landets riddare red ut för att rädda henne, men ingen kom tillbaka.

– Och i år, sa prinsessan, är det min tur att fylla sjutton år. Och nu finns det ingen man kvar att gifta sig med, ty alla sitter fast i drakens håla. Och dessutom, vem vill gifta sig med en prinsessa som kommer att rövas bort av en drake?

– Det vill jag! sa prinsen med all den säkerhet som bara en ung prins kan uppbåda. Jag ska rädda dig ur drakens klor, sa han.

Sagt och gjort. Prinsen fick ett svärd så stort att det krävdes två män för att lyfta det; en rustning så dyrbar att han genast låste in den i ett källarvalv; en sköld så utsökt smidd i tunt bladguld att den måste bäras på en sidenkudde; en häst så snabb att ingen kunde rida den och – till sist – en kyss från prinsessan, så lätt att han knappt kände den.

Eftersom det var några dagar kvar innan draken skulle komma reste de unga tu land och rike runt och visade upp sin lycka. Överallt mottogs prinsen som den hjälte han snart skulle bli.

Dagarna gick, den ena roligare än den andra. Och så var det dagen före den stora dagen. I morgon skulle prinsessan fylla sjutton år, och prinsen hade ingen aning om hur han skulle rädda henne.

Han stod framför spegeln i sitt slott och provade den ena dräkten pråligare än den andra, ty han ville se fin ut på prinsessans födelsedag.

Under tiden stod de båda slotten och talade med varandra. Ingen visste vad de sa, men hela marken och hela luften vibrerade av deras svaga mummel.

Prinsen gick och la sig tidigt den natten och sov utan en rynka på pannan. I morgon skulle han bli hjälte. Det var en skön känsla.

Prinsen märkte inte att en kall vind från norr svepte runt slottet med nyheter hemifrån. Men slottet visste vad den kalla vinden betydde. Den betydde att vintern hade kommit till prinsens hemland.

Sent på natten började slottet vrida och vända på sig. Det knakade och bände i väggar och tak. En tavla gled av sin krok, en vas föll omkull. Prinsens säng gled från ena väggen till den andra – när slottet reste sig och började vandra.

Med ett ryck satte sig prinsen upp i sängen. Han ville hoppa av. Han skulle ju rädda prinsessan från draken. Men det gick inte. Slottet hade redan börjat gå, och prinsen kunde bara följa med.

Resan hem var lika lång som resan dit. Och när prinsen väl kom fram packade han alla sina kistor, ty han ville genast resa tillbaka och rädda prinsessan.

Men då blåste det upp till storm. Snön vräkte ner. Och rätt som det var bankade det på dörren. Utanför stod frusna och hungriga stackare som inte hade någon annanstans att söka skydd.

Vintern kom tidigt det året, och skörden slog fel. Folk hade ont om mat, och förråden började sina. Nu kom de till prinsens slott och bad om hjälp.

De blev så många att de fyllde vartenda rum. Och hela tiden kom det fler.

Slottets förråd var fyllda med godsaker från prinsessans land. Där fanns frukter som ingen kunde namnet på, viner som ingen smakat förr, maträtter som ingen hört talas om – och bröd som inte liknade denna värld.

Ingen behövde gå hungrig i prinsens slott. Men ingen visste hur prinsen led i sitt hjärta. Varje dag tänkte han på prinsessan som han skulle rädda. Han ville rädda henne, men kunde inte lämna sitt svältande folk.

Dag följde på natt och vintern gick mot vår. Saker blev bättre. Folk kunde flytta hem. All mat i prinsens slott var slut. Men det gjorde ingenting, för nu var våren här, och med den kom livet och hoppet tillbaka.

Prinsen packade ihop det lilla han hade kvar och gjorde sig redo att resa till prinsessans land. Redan nästa morgon skulle han resa, och han gick tidigt till sängs.

Sent på natten började slottet vrida och vända på sig. Det knakade och bände i väggar och tak. En tavla gled av sin krok, en vas föll omkull. Prinsens säng gled från ena väggen till den andra.

När prinsen vaknade fick han en stor chock. Hans slott stod mitt emot ett annat slott – så nära att den stora porten inte gick att öppna. Det såg ut som om de båda slotten lutade sig mot varandra och pratade.

Eftersom ingen kunde gå ut genom porten fick folk klättra ut och in på stegar. Och där kom hans prinsessa klättrande på en stege, med krona, mantel, spira och allt.

Kungen kom också ut. Och drottningen. Och prinsessans systrar. Och alla riddarna. De var där allihopa, fria från drakens klor. Alla hade klarat sig.

Prinsen kunde äntligen gifta sig och leva lycklig i alla sina dagar.

Men innan sagan tar slut undrar du förstås vad som hände med prinsessan. Jo, nu ska du allt få höra.

Alla som läst en bok vet att drakar är fåfänga varelser som älskar smicker. Och prinsessan hade faktiskt läst en bok, så hon visste hur drakar skulle tas.

När draken fångat henne och flugit henne till berget sa hon:

– Vilken fin grotta du har, drake. Jag har aldrig sett så många kopparmynt på en och samma gång.

Prinsessan talade som sant och riktigt var, ty rummet var verkligen fyllt med kopparmynt som draken hade stulit genom hårt och mödosamt arbete.

– Menar du det här? sa draken och slog belåtet ut med tassarna. Det här är väl ingenting. Då ska du se längre in. Där har jag ett rum fyllt med silvermynt. Följ med mig så ska jag visa dig.

Draken visade ett rum som var fyllt med silvermynt från golv till tak. Prinsessan sa:

– Så många silvermynt har jag aldrig sett i hela mitt liv. Du måste vara världens rikaste drake.

– Tja, jag vet inte det, sa draken och svängde glatt på stjärten. Då ska du se ännu längre in i berget. Där har jag ett rum fyllt med guldmynt.

Draken visade ett rum som var fyllt med guldmynt från golv till tak. Prinsessan sa:

– Kan du hämta guldmyntet som ligger längst in, det ser extra värdefullt ut.

– Tror du det? sa draken. Ja, jag har alltid trott att just det myntet är det mest värdefulla av dem alla.

Prinsessan visslade en falsk melodi för att verka oskyldig när draken gick in i guldrummet. Sedan smällde hon igen dörren med en smäll. Hon vred runt nyckeln två varv, la på haspen och skrev ”Upptaget” på dörren.

Nu var draken instängd och kunde inte komma ut.

Så gick det till när prinsessan räddade sig själv, sina systrar och de tappra riddarna. Alla blev räddade. De plockade på sig så många kopparmynt och silvermynt de kunde och återvände hem som rika män och kvinnor.

Slutet gott, allting gott.

Men du ska inte gråta för den stackars draken. Ryktet om ett rum fullt med guldmynt spred sig snabbt, och det dröjde inte länge förrän det kom folk som ville stjäla det – och då slapp draken ut igen.

Det gör de alltid.