Ur: Sagor från Akajos
Prins Nord och de vandrande slotten
Prins Nord skulle resa ut i världen för att finna en prinsessa. Han steg ombord på sitt största skepp med pukor och trumpeter. Folket hurrade på kajen. Vinden fyllde seglen – och så bar det av.
Vilket äventyr det skulle bli. Tänk att resa ut i världen för att finna en prinsessa. Det borde alla göra.
Prinsen la pukorna i en skeppskista och hängde trumpeterna på tork. Sedan lutade han sig över relingen och andades in den friska luften, mättad av salt och tång. Men det skulle han inte ha gjort, för i nästa stund föll han över bord.
Stackars prinsen. Han som skulle resa jorden runt och finna prinsessa – nu sjönk han som en sten i det kalla vattnet och hans unga liv var på väg att ta slut.
Han trampade med benen, skräckslagen för det svarta mörker som sög honom neråt. Hans kropp sprängde och lungorna värkte efter luft.
Till slut kunde han inte hålla sig. Han drog ett stort andetag. Men istället för att få vatten i munnen kunde han andas. Ett under!
En doft av vår och värme fyllde hans näsa, och han såg en grön stad växa fram ur sjögräset nedanför. Där var hus och vägar – och till och med ett slott!
Då kom en sjöjungfru simmande mot honom. Hon fnissade och tog honom i handen.
– Prinsessan vill träffa dig, sa hon och ledde honom ner mot staden.
Alla hälsade på honom och visste vad han hette. Även prinsessan kände till hans namn.
– Prins Nord, nu ska du äta och vila innan du återvänder till ytan.
Tärnor simmade fram och serverade havets läckerheter: sjögräs och koraller – och satte fram bägare med sötvatten. Fler gäster kom simmande. Alla pratade och var muntra. Endast prinsessan såg bekymrad ut.
Till slut sa hon:
– Du har aldrig sett oss, fast vi har sett dig. Vi undviker helst att simma upp till ytan, ty vi är rädda för människorna. Men om natten simmar vi gärna längs stränderna och ibland upp för floderna. Vi ser att människor gräver hål i marken med murar av sten. Vårt folk undrar vad människorna har i dessa hål. Många tror att det är sjöjungfrur som människorna har tagit till fånga. Vi ropar till dem sent om natten men får inga svar.
Prinsen sa att hålen kallades brunnar, och där fanns inga sjöjungfrur, bara en och annan groda.
– Och skulle en sjöjungfru bli tillfångatagen kommer jag genast kräva att hon släpps fri! sa prinsen med all den myndighet som bara en ung prins kan ha.
– Då har du lugnat mitt oroliga hjärta, sa prinsessan. Och nu ska du få din belöning. Hon gav honom en vacker snäcka och sa:
– Om du håller den mot ditt öra hör du skogen som susar på land. Och ibland, om du har tur, hör du saker från både när och fjärran. Ibland hör du vad som ännu inte hänt.
Prinsen satte snäckan till sitt öra. Först hör han ingenting, sedan hör han skogen som susar i vinden, men vinden blir till en storm och han hör sitt eget skepp kämpa mot vågorna.
Han hör sjömännen ropa hans namn. De ropar högre och mer förtvivlat för varje gång. Det låter som fångna sjöjungfrur som skriker ur djupa hålor.
I nästa ögonblick vaknar han till, flämtande och frustande efter luft vid vattnets yta. Stormen slår vågorna höga. En eka kommer emot honom. Starka armar drar upp honom över relingen.
Han ros mot skeppet, räddningen är nära. Men prinsen känner bara sorg.
Sjöjungfrurna och staden under vattnet – allt hade bara funnits i hans fantasi. Det gjorde honom ledsen. Han visste inte vad han skulle göra av sin förtvivlan. Men då kände han något i handen. Det var snäckan.