Sagan om åskmolnet

Det var en gång ett åskmoln som var större och starkare än alla andra moln. Han slog sig för bröstet och mullrade och kastade blixtar på alla som vågade komma nära.

Jag är störst! Jag är bäst! tjoade han och for runt på himlen i en väldig fart.

Blixtarna ven och regnet föll. Det mullrade och slog så hela jorden skakade. Åskmolnet var så stort. Han nästan tog upp hela himlen.

Men så flög han ut över en stor sjö – och där, under honom, där fanns ett annat moln, ett stort moln, ett åskmoln lika stort som han. Det slog sig också för bröstet och kastade hemska blixtar omkring sig. En konkurrent.

Det tålde inte åskmolnet. Han tornade upp sig mot himlen. Han mullrade ur djupet av sin själ. Blixtar stod ut som stora taggar från hans panna. Han var fruktansvärd att skåda.

Men det andra molnet var inte rädd. Han morskade upp sig och blixtrade och mullrade precis lika mycket.

Ett ögonblick stirrade de båda molnen på varandra. Och så – med ett avgrundsvrål kastade de sig mot varandra.

Världen höll andan. De två giganterna drabbade samman med ett enormt plask. Vattnet fräste och vågorna slog höga mot stranden. Och så var molnen borta.

Det stora åskmolnet hade kastat sig mot sin egen spegelbild i sjön och fanns inte mer.