Sagan om Dionysos

I

Låt mig berätta.

Dionysos föddes av blixten som befruktar jorden – av Zeus kärlek som dödade hans mor – och fick växa upp i en underjordisk labyrint, ovetande om sin kraft.

Han sökte sin mor i underjorden, korsade de fem floderna, såg de oföddas själar och Minotauros skugga. Men ingenstans fann han han henne. Semele vistades på de elyseiska fälten, där gudarna samlar alla som de älskat – och dit kunde han inte nå.

När Dionysos först såg stjärnorna mötte han Ariadne, jordens gudinna. Hon förde honom till Naxos och invigde honom i de gamla kulterna.

När hon älskade med Dionysos överförde hon sina krafter till honom. Han förlorade sin mänsklighet och blev en gud. Hon blev människa och tog hans plats under jorden. Sedan dess söker Dionysos efter Ariadne i varje kvinna han möter.

Nu kommer kungen in på scenen. Dramat tar sin början.

II

Berätta, Teiresias, du som ser i mörker, är en gud på väg till oss med främmande vanor som gör kvinnorna galna?

Ja, även jag känner mina gamla ben att jag vill dansa.

Gamle man, har du blivit tokig?

Pentheus, när en gud kallar lyssnar en vis man.

När jag blev kung svor jag att tjäna staden och folkets bästa, inte underkasta mig främmande gudars barbariska vanor.

Guden föddes här, av blixten som befruktar jorden. Semele var hans mor, Kadmos dotter.

Om han är född här, varför kommer han då med främmande vanor och jagar upp våra kvinnor i bergen, där vinet frigör deras lemmar tills de dansar i trans. Till och med min mor säger att hon vill följa honom.

Guden kallas den dubbelt födda; endast i dansens och extasens rus kan han upplösas och födas på nytt.

Jag föddes en gång – och en gång räcker. Det är varje mans lott att leva sitt liv som gudarna har bestämt.

När du föddes var din mor särskilt orolig för dig.

Och nu vill hon att jag ska följa den nya kulten som bringar oreda och kaos till vår stad.

Även staden måste upplösas och födas på nytt om den vill leva.

Var försiktig, gamle man. Dina ord, som fordom räddat mig ur knipa, räddar dig nu, men du närmar dig stadsförräderi. Rådet kallar – innan jag gör något jag får ångra.

Ännu önskar jag att mina ord hade kraft. Dionysos är nära.

III

Jag har vandrat över otaliga länder – och alla har underkastat sig min kult. Nu har jag återvänt till min moders stad för att visa mig för dem som gud.

Min familj trodde inte att mor var havande med Zeus. Agaue hånade henne. Pentheus skrattade. Till och med Hera nedsteg från Olympen och sa att hon blivit lurad. Min mor bad Zeus att uppenbara sig sin fulla prakt. Men ingen dödlig kan se en gud och bestå. Blixten blev hennes arv.

Aldrig har min gudom blivit erkänd här. Men nu vill jag se dem dansa. Glädjens tid har kommit. Guden har återvänt med gåvor – vinet, dansen och den ohämmade glädjen som låter oss födas på nytt. Nu fattas bara stadens kung, Pentheus. Jag ska visa mig för honom i min fulla prakt. Även han ska dansa innan mörkret faller över staden.

Men vem där? Agaue, kungens mor. Hon talar med Teiresias, den blinde siaren. Bäst att jag döljer min gudom och talar till dem som en främling.

IV

Välkommen, vandrare som kommer i skymningen. Slå dig ner. Jag hör på dina steg att du gått långt.

Och längre ska jag gå.

Det låter som ett omen.

Hur det slutar avgör härskaren, den som alla ser upp till. Har han omfamnat den nya guden som alla talar om?

Det får du fråga hans mor. Hon känner honom bäst.

Moster, jag ser att du klätt dig i mina tecken. Det hedrar dig.

Dina tecken? Främling, kommer du från samma land som guden?

Vi kommer från samma familj.

Då vet du att kvinnorna följer honom land till land. Fria kvinnor som väcker mäns fruktan.

Män fruktar vad de inte kan tygla.

Även jag vill känna frihetens rus i min kropp, men jag känner fruktan.

Vad fruktar mor?

Min son, härskarens rustning har slutit sig om hans själ.

Då får han bryta sig fri.

Jag fruktar – den som har stelnat i form och tanke bryts som en urholkad trädstam i storm.

Till slut är vi alla kropp.

Jag ser fackeltåg från staden. De rör sig mot bergen. Kvinnorna dansar, männen skriker, barnen gråter.

Gå, kvinna! Kungen kommer. Det är dags.

V

Vad är det för oväsen från staden? Har alla blivit tokiga? Var det min mor som hastade iväg i mörkret? Och vem är främlingen som ler i mjugg?

Jag är den nya gudens budbärare. Han undrar om du är redo?

Jag är redo att ta mig an alla uslingar som stör ordningen. Vakter!

Vill du inte veta vad som händer på berget?

Det är dags att sätta stopp för alla dumheter.

Jag kan föra dig dit, då ser du vem som ska straffas.

Om jag går dit i öppen dager kommer brottslingen att fly.

Inte om du går förklädd. Då kommer du nära kvinnorna och ser det du vill se.

Den är klok som känner sina fiender. Jag går dit. Vakter, ta honom till palatset. Hans straff ska stå i proportion till de brott mot naturen som ska avslöjas.

Gå, kusin. Jag kommer efter.

VI

De kallar mig Teiresias, den blinde siaren, men jag ser mer i mörkret än andra ser i ljuset. Jag ser att den nya guden kommer med gåvor – med vinet och dansen och den ohämmade glädjen som får oss att födas på nytt.

Överallt har han mötts med glädje. Men här i staden som dödade hans mor är nåden svår att få. Jag anar det värsta. Redan nu ser jag vakten som kommer springande med onda nyheter från bergen.

Gamle man, vad ska vi göra? Olyckan har drabbat vår stad!

Berätta allt och utelämna inget.

Vi tog främlingen till palatset där han skulle dömas. Men han bländade oss med en blixt och försvann. Länge irrade vi i mörkret innan vi återfick vår syn. Då begav vi oss till bergen, följde kvinnornas ljud.

Mötte ni Pentheus, vår kung?

Vi mötte någon. Kung vet jag ej. Klädd till kvinna gömde han sig i bakom en murgrönas slingrande armar. Vi såg kvinnor dricka, dansa och slita djur i stycken.

Och guden?

Främlingen hetsade kvinnorna. Med ett tjut sprang de mot murgrönan och slet ut den olycklige. Pentheus skrek efter sin mor. Men kvinnorna slet honom itu. De rev ut hans ögon, bet sig in i hans bröst. Hans egen mor skiljde huvudet från kroppen.

Jag vet. De är på väg hit. Lämna mig. Jag ensam ska möta den förfärlige.

VII

Teiresias, du står kvar när alla flyr?

Jag har stått ensam mot en gud förut. Hon tog min syn. Därför kan din blick inte förinta mig.

Du vet vem jag är?

Jag vet vem du är. Du går i spetsen för dina menader, letar efter det du förlorat. Nu bär Agaue sonens huvud och skryter att hon har dödat ett odjur.

Det har hon.

Vad händer när hon vaknar till sans och inser vad hon gjort?

Det blir ett drama som ingen glömmer.

Gudar har inte mer makt än människor ger dem.

Därför behövs skådespel.

Denna stad kommer aldrig tillbedja dig.

Det räcker att de erkänner mig.

Som den skeppsbrutne erkänner stormen. Ingen kan neka att du finns.

Jag ska försvinna. Då har allt varit en dröm.

Förutom den döde.

Underjorden sörjer för honom.

Det är de levande jag oroar mig för.

Jag lämnar mina gåvor när jag går – ruset som får oss att glömma, dansens otyglade glädje, teatern som gör drömmar levande. Mina gåvor betalar priset.

Din far gav mig gåvan att se i mörkret. Ingen anar priset jag betalar. Gå nu. Detta är min scen. Jag ska tala om slutet.

VIII

När Ariadne gav Dionysos makt kunde hon inte stanna vid hans sida. Ingen kan möta en gud uppenbarad utan att förintas. Istället blev hon labyrintens väktare i underjorden och Minotauros väktare.

Vart nionde år kom sju unga män och kvinnor till labyrinten. De hade offrats av människorna som mat till Minotauros. Det var Ariadnes jobb att trösta dem och leda dem mot döden.

I hemlighet tvinnade hon en tråd av hår. Det kom delvis från henne, delvis från de unga offren, delvis från Minotauros då han sov. Ariadne doppade tråden i underjordens fem floder och såg det färgas av klagan, hat, sorg, eld och glömska.

Hon visste att gudar tröttnar på människors ritualer och värnlösa offer. Snart letar de upp en hjälte som kan skaka om världen. Ner till labyrintens mörker kom en prins som anmält sig frivilligt och tagit de ungas plats.

Ariadne gav honom tråden, så han kunde fly labyrinten, men bara på villkor att han tog henne med. Han lovade, fäste tråden runt sitt liv, utförde sitt dåd. Prinsen dödade monstret men inte dess skugga.

Theseus flydde segerrusig därifrån, glömsk av sitt löfte. Lämnade underjorden och Ariadne bakom sig, men tråden ville inte släppa – bandet var för evigt.

De dödas klagan, hat, sorg, eld och glömska följde honom vart han gick. Han vandrade över många länder men kunde inte undkomma sitt löfte. Först när han kom tillbaka och hämtade Ariadne blev han befriad.

Theseus tog Ariadne som brud och älskade henne på Naxos. Dagen efter var hon övergiven, lämnad ensam på ön. Det var så Dionysos fann henne.

IX

Dionysos återfann Ariadne och kärleken som kunde göra honom hel. Men inget kunde göra Ariadne hel. Dionysos överförde sin kraft till henne, gjorde henne till en stjärna, fäste henne på himlen – ouppnåelig, men alltid inom synhåll.

Sedan hade han bara ett uppdrag kvar. Han sökte upp underjordens gud, gav honom en vinranka, befriade sin mor, gav henne ett nytt namn och en plats bredvid Olympens gudar.

Först då fann han frid.

Hans rastlösa vandringar på jorden har upphört. Men han lämnade kvar sina gåvor – vinet, dansen, teatern och den upplösande extasen. Det är gudagåvor som ska hanteras med försiktighet, för den som ser en gud i all dess prakt, ser inget mer.