Sagan om förbannelsen

Jag är Ismene och min farfar var kung över Thebe, staden som sett både hjältar och gudar födas. Den här sagan börjar med honom och slutar med mig. En förbannelse vilar över vår ätt, liksom det verkar vila en förbannelse över själva staden.

Som ung levde min farfar förvisad från sin egen stad, efter att ha förlorat kampen om tronen. Han mottogs väl vid främmande hov och var inte kuvad. Han visste att hans tid skulle komma.

När hans fiender i Thebe dog under mystiska omständigheter återvände han hem för att bli kung. Med sig hade han en vacker prins, bortrövad mot sin vilja. Lidelsen var stark men inte besvarad. Den äldre förgrep sig på den yngre, och prinsen tog sitt eget liv i fångenskap.

Gudarna förtörnades av synden och vävde samman ödets trådar som kom att sträcka sig genom flera generationer. Min farfar valde en hustru och önskade sig många söner, men lyckan ville inte stå dem bi.

Ryktet sa att de fått en son, men att barnet blivit lämnat i skogen, som rov för fåglar och kringströvande hundar. Varför? Det viskades att ett orakel hade avslöjat gudarnas planer, att straffa faderns synder genom sonen. Därför måste sonen dö, men ingen visste säkert.

Ryktet växte till en tyst sanning, och till slut kom olyckan till staden. Ett odjur belägrade Thebe – en sfinx var det, ett bevingat lejon med en kvinnas huvud. Sfinxen kom med pesten, hela staden drabbades. Kungen flydde staden för att söka hjälp.

Utan stadens beskydd blev hans öde beseglat. Dödad av landsvägsrövare, sa man. Drottningens bror, Kreon, sa att den som kunde besegra sfinxen och befria staden från dess olycka skulle vinna drottningens hand och bestiga tronen som ny kung över Thebe.

Ovetande bjöd han in olyckan till sitt hus. Gudarna spelade sitt spel. En ung man som flydde sitt eget öde kom till staden. Oidipus hette han, min blivande far. Han var fylld med mod från äventyr och segrar. Han skulle lyckas där andra män gått under.

Eftersom det var gudarnas önskan, lyckades han. Sfinxen frågade: Vilken varelse går på fyra ben om morgonen, på två på middagen och tre ben på kvällen?

Den frågan hade alla gått bet på. Men Oidipus svarade rätt. Sfinxen kastade sig utför klippan och krossades till döds.

Pesten kom åter till Thebe. Ett orakel sa att staden bara kunde räddas om den gamle kungens mördare blev funnen och förvisad från staden.

Anade Oidipus att det var han?

När han var ung hade ett orakel sagt att han skulle döda sin egen far. För att undkomma detta öde flydde han hemmet och hamnade i Thebe.

På vägen dit råkade han i gräl och slog ihjäl en man.

Hade mannen en tjänare? frågade min mor.

Ja.

Dödade du tjänaren också? frågade min mor.

Ja.

Drogs vagnen av två svarta hästar? frågade min mor.

Det var i självförsvar, sa han.

Min mor förstod hur allt hängde ihop. Som ung hade hon fött en son. Men ett orakel hade avslöjat sonens öde, att han skulle döda sin far och dränka hela släkten med blod. Så hade gudarna tänkt ut det.

Barnet sattes ut i skogen, som rov för fåglar och kringströvande hundar. Barnets fötter hade genomborrats och läderremmar trätts genom hålen för att surra fötterna samman.

På detta sätt stympad hade barnet blivit lämnat. Men det dog inte. Barnet blev hittat av en herde och fick namnet Oidipus, svullenfot. Såren läkte aldrig helt. Bevisen fanns att se för den som ville se.

Min mor kunde inte bära skammen utan tog sitt liv. Oidipus stack ut sina ögon för att inte besudla världen med sin blick. Sedan drevs han från staden och dog i främmande land.

Hans söner, mina bröder, bestämde sig för att dela på makten. Ett år i taget skulle de härska. Den äldsta styrde i ett år och drog sig sedan tillbaka, reste över världen, gifte sig – kom tillbaka och fann stadens portar stängda.

Det blev krig. Mina bröder slogs mot varandra. Många människor dog. I stridens hetta mötte de varandra. Envig uppstod. Broder slogs mot broder och båda föll för svärdet.

Nu var vi bara två kvar – jag och min syster, Antigone.

Vår morbror Kreon grep makten. Han bestämde att brodern som försvarat staden skulle begravas med heder, medan brodern som anfallit staden skulle lämnas i öppen dager, ett rov för fåglar och kringströvande hundar.

Detta går emot gudarnas eviga lagar. Min syster bad mig om hjälp, men hur kan jag trotsa makten? Den som begravde vår bror skulle stenas till döds.

Då dör jag med ära, sa Antigone.

Hon, den modiga, kastade jord på brodern och gjöt offer över liket, så att vår bror kunde resa över dödens flod till underjordens rike. Vi har bara en kort tid på oss att behaga de levande, men hela evigheten att älska de döda, sa hon.

Antigone har alltid haft ett varmt hjärta för det kalla.

Hon förnekade inget när hon ställdes inför Kreon. Jag föddes att dela kärlek, inte hat, sa hon. Då kan du dela ut din kärlek där nere, sa Kreon, ty den som aktar en enskild vän mer än sitt fosterland förkastar jag.

Kreons son kunde inte övertala fadern, trots att Antigone skulle bli hans hustru. I andra åkrar kan han så sin säd, var faderns svar. Folkets tysta missnöje rubbade inte Kreons stränghet. Hur skulle det se ut om han skonade en släkting?

I en klippgrav blev Antigone instängd.

Människor med för mycket makt blir som barn utan föräldrar, gränslösa till sin egen olycka. Därför har vi gudarna, för att vi alla ska vara ansvariga inför någon. Först när stadens berömda siare berättade att gudarna inte längre ville ha hans offer blev Kreon skakad. Han insåg att vi alla har ett pris att betala.

Ett rykte spred sig, något hände vid graven. Kreon rusade dit och öppnade porten. Där var Antigone död. Hon hade hängt sig. Kreons son var också där, förtvivlad över Antigones död. Han ville slåss mot fadern, men Kreon flydde, och sonen kastade sig på eget svärd.

Med munnen purpurröd av blod kysste han sin brud en sista gång och följde henne till dödsriket.

Sedan var det bara jag kvar, den sista av en förbannad kungaätt. Min roll var att vara Antigones syster. Mitt öde är att leva med minnen.