Sagan om Jason och Medea

Vocis meae (Av min röst)

Vem kan berätta historien om Medea, den sanna historien? Hjältarna som kände henne är döda eller spridda för vinden – alltför måna om sitt eget rykte för att bry sig om en kvinnas öde. Den man som stod henne närmast var Jason, men han går inte längre att lita på.

Som ung man drömde Jason om hjältedåd, om ära – han ville återta familjens gamla kungatron. Denna önskan har drivit honom hit, ett vrak, slagen i spillror på främmande kust. Han som var så lovande som ung.

Målning i stil med en blekt, sprucken fresk. Vraket av skeppet Argo ligger uppdraget på en öde strand, med bordläggningen murken och söndervittrad. Bara fören står kvar, med en galjonsfigur av trä som blickar ut över det stilla havet. Vid dess fot sitter en gammal man hopkrupen i sin slitna mantel. Illustration till Sagan om Jason och Medea av Christer Barregren.

Han uppfostrades till hjälte, övade med Chiron på främmande strand, blev en mästare på både svärd och lyra. Och kvinnor, inte mycket sägs om kvinnorna, men nog lärde han sig spela på deras strängar också. Även jag kan vittna om hans makt. Annars skulle jag inte ha blivit inlåst i detta fängelse som hör min röst.

När Jason återvände till fäderneslandet för att återta tronen mötte han Hera, utklädd till en gumma som bönade om hjälp. Med sina starka armar bar han henne över den ödesmättade floden, som en blind hjälte.

Synd att han förlorade en sandal under dådet. En hjälte med leopardskinn över axlarna, spjut i händerna, håret i lockar över ryggen – skulle han återvända hem med bara en sandal, haltande som en tiggare?

Länge letade han i dyn, ovetande om att gudarna spelade sitt spel, tärningen var kastad.

Kungen i Iolkos visste att fara skulle komma vandrande med endast en sandal, så hade oraklet utsagt. Och när Jason kom, haltande men stolt, förstod kungen att list var av nöden.

Han undfägnade Jason väl, bjöd på gästabud. Jason satt mitt emot kungen, gudars like, och krävde tronen åter. Det var hans fädernearv, hans lagliga rätt, sa han.

Målning i stil med en blekt, sprucken fresk. Vid ett långt bord i palatset i Iolkos har den unge Jason rest sig halvvägs, med leopardskinn över axlarna, och lutar sig fram med händerna mot bordskanten och stora ögon. En bägare håller på att välta vid hans hand, och hans spjut lutar mot en pelare. Mitt emot sitter den gamle kungen i purpur och gulddiadem, lugn, med sin ringprydda hand vilande över bordet. Hovfolk i ljusa dräkter står i bakgrunden. Illustration till Sagan om Jason och Medea av Christer Barregren.

Kungen svarade att kronan tynger en gammal man. Men först – vill inte den unge mannen utföra ett hjältedåd, vinna lite ära? Alla hjältar drömmer om Kolchis gyllene skinn, sa han. Jasons egen far hade drömt om det – den yttersta symbolen för kunglig makt. Själv är han för gammal för sådan bragd. Men Jason, så ung och stilig, med två spjut vid sin sida?

Poena amoris (Kärlekens pris)

Hjältar samlas. Skeppet byggs. Argo blev dess namn. Virket kom från den heliga lunden, där kvinnor tolkar gudarnas viskningar i vinden. Athena själv kom ner till oss. Hon bad inte, tvingade inte, frågade bara – och stängde in den yngsta av oss i skeppets galjonsfigur, så Jason kunde höra gudarnas vilja till havs.

Målning i stil med en blekt, sprucken fresk. Skeppet Argo glider med hissat segel och utfällda åror över en stilla, turkos vik, och dess spegelbild sträcker sig ner i vattnet. Runt viken reser sig vita klippor med olivträd, och små öar ligger utspridda mot en disig horisont. Allt är solbelyst och lugnt. Illustration till Sagan om Jason och Medea av Christer Barregren.

Det var så jag kom med på resan.

Hjältarna, vad ska jag berätta om dem? De var många, skeppet hade femtio par åror. Bäst minns jag Orfeus; hans musik kunde få stenar att gråta. Herakles var med; utan honom skulle hela expeditionen ha strandat.

Äventyren, vad ska jag säga? De omvandlas, förvandlas och förvanskas i sånger och sagor. Men ingen talar om tiden i tystnad, sprickorna i berättelsen. Alla dagar i ensamhet till havs, där jag fick känna den riktiga Jason. Mannen med tvivel och ideal. Innan krigarens rustning slöt sig om hans själ.

Innan Medea kom.

Gudarna hade fattat tycke för Jason; han roade dem, klart att han skulle ha en kvinna vid sin sida – en riktig kvinna, av kött och blod. De vägde ljus mot mörker och valde en kungadotter, Hekates prästinna dessutom. De valde Medea.

Målning i stil med en blekt, kraftigt sprucken fresk. Medea står ensam på Argos däck, likblek, med långt svart hår och en mörkblå dräkt. Hon ser åt sidan med en frånvarande blick. I ena handen håller hon en liten lerkopp, och tunga järnnycklar hänger vid hennes bälte. Bakom henne syns masten, tågverket och det mörkblå havet. Illustration till Sagan om Jason och Medea av Christer Barregren.

Jag såg henne på skeppet, hennes hy blek av alla nätter i gudinnans tjänst, hennes händer nariga av alla trolldrycker och ritualer som passerat. Hon bar nycklar till det okända, gränslandet mellan himmel, hav och jord.

Jason blev betagen av Medea. Han lyssnade inte på mina varningar. Med öppna ögon gick han in i hennes famn.

Det sägs att gudarna förgiftade Medea med kärlekens pilar. Varför skulle hon annars förråda sitt hus, sitt land, sitt folk? Varför skulle hon annars rädda Jasons liv och följa honom till främmande land?

Nej, det är inte sant. Hon valde att rädda Jason och samtidigt rädda sin systers återfunna barn, våra guider i detta främmande land. Allt det andra kom efter, priset vi betalar för kärlek.

Medea smorde Jason, gjorde honom hård mot stål. Hon delade sin kunskap om det fördolda och överlistade landets kung, sin egen far. Hon hjälpte Jason att stjäla det gyllene skinnet – och hjältarna blev tvungna att fly.

Oculi vident quod animus credit (Ögonen ser det själen tror)

Som pant tog Medea med sig den unge prinsen. Hon lockade med det han önskade högst av allt – att få träffa sin mor. De delade far men inte mor. Men de kom från samma hav; båda var barn till havsnymfer.

Kungen befallde ut hela flottan. Ett ensamt skepp kan inte undkomma landets samlade vrede. Endast häxkraft kunde rädda dem nu.

Målning i stil med en blekt, sprucken fresk, sedd nerifrån havet vid Argos stäv. Till vänster reser sig galjonsfigurens skurna träansikte i profil, fullt av sprickor. Vid relingen står Medea i mörkblå dräkt med båda armarna lyfta mot havet och åkallar det. Bredvid henne lutar sig en ung pojke i vit tunika med guldkant över relingen och ser förundrat upp på henne. Långt bort vid horisonten syns en flotta med vita segel. Illustration till Sagan om Jason och Medea av Christer Barregren.

Medea åkallade havet. Hon talade till sin moder, den som ser allt. Hon talade till sin morfar, världens gräns och ursprung. Hon gav sin bror det han önskade högst av allt – att få träffa sin släkt. I faderns åsyn knuffade hon den unge arvtagaren i sjön.

Det sägs att Medea är en trollkvinna. Det sägs att hon mördade sin bror, att hon styckade hans kropp och slängde delarna i vattnet för att avbryta jakten.

Jag vet sanningen. Medea är trollkunnig. Hon förvred ögonen på männen, fick dem att tro det fasansfulla.

Tack vare Medea kunde hjältarna fly, komma undan – bygga sin egen myt. Men Jason var förbunden till Medea med sitt löfte. Han skulle bli hennes make och beskyddare. Det var hans löfte till gudarna, och gudarna visste vilket offer Medea hade gjort.

Hjältarna ombord misstrodde Medea, denna främmande varelse från en främmande kust. De misstrodde Jason som höll sitt löfte om trohet. De fruktade miasma.

Skalderna sjunger om sirener, om kopparmonster och hiskliga vidunder som Skylla och Charybdis. De sjunger om ära och hjältemod. Men sanningen är att vårt sällskap tunnades ut, som morgondimman under solens obarmhärtiga öga.

Målning i stil med en blekt, kraftigt sprucken fresk. På Argos däck under en mulen himmel står Jason i sitt leopardskinn vid relingen och ser tillbaka mot en blek stad på en avlägsen kulle, med spjuten lutade intill sig. I förgrunden sitter Medea i mörkblå dräkt, sedd bakifrån, med handen på sin havande mage, och ser på honom. Vid relingen vilar några trötta män. Illustration till Sagan om Jason och Medea av Christer Barregren.

Jason återsåg sin hemstad utan övermodets mantel. Spjuten i hans händer var tunga som ödet. Kanske saknade han ungdomens möjligheter, kanske saknade han gudarnas beskydd. Han var en man med en havande hustru och vände fören bort från hemlandet, mot ett liv som statslös i Korinth.

Fictio delectat, veritas gravat (Dikten behagar, sanningen tynger)

Tio år och två barn, kan man kalla det ett lyckligt äktenskap? Det rådde åtminstone fred mellan makarna i Korinth. Ryktet om Jasons hjältemod växte, liksom ryktet om Medeas häxkonst. En spännande lögn vinner alltid över en tråkig sanning.

Sedan kom olyckan.

Kungen i Korinth hade ingen son som kunde ta över riket, men han hade en giftasvuxen dotter. Jason var en kungason utan rike. Alla utom Medea kunde förstå logiken.

– Att du vill överge mig kan jag bära, sa hon. Men barnen, hur kan du svika dem?

– Jag gör det för barnen, sa han. Genom att knyta dem till kungahuset ger jag dem namn och ställning, ett liv som medborgare.

– Och mig driver du på flykt. Jag, arma, som ingen har, att återvända till. Ingen far, ingen bror. Ingen man som skänker mig beskydd i främmande land. O ve, endast en flykting vet ett hemlands värde.

– Ack, lyckligt är ett äktenskap där kvinnan böjer sin vilja för mannen.

Målning i stil med en blekt, sprucken fresk, sedd rakt ovanifrån. I en gård i Korinth står Jason och Medea på var sin sida av en fyrkantig vattenbassäng. Jason, i leopardskinn över en vit tunika, lyfter handen i ett argument. Medea, i mörkblå dräkt med nycklar vid bältet, står stilla och vänd mot honom. Vid bassängens kant mellan dem sitter två små pojkar på mosaikgolvet med benknotor framför sig. Kolonnernas långa skuggor ligger tvärs över golvet. Illustration till Sagan om Jason och Medea av Christer Barregren.

Nemo fatis imperat (Ingen befaller över ödet)

Vad som hände sen vet jag endast genom rykten. Det verkar som om Medea veknade. Hon kallade Jason till sig, bad honom skona sönerna, måna om deras välfägnad. Som försoning skulle hon ge hans brud en gåva som övergick allt förstånd.

Medea bar fram en dräkt, vävd med tråd från det gyllene skinnet. Den skulle Jason ge sin unga brud, för att säkra land och rikedom. Medea bar fram en krona, smidd av guld. Den skulle Jason ge sin unga brud för att säkra söner och allianser. Jason stirrade som förhäxad på dessa föremål och tackade för allt.

Medea hade bestämt sig. Hon skulle bli den alla sa att hon var. Dräkten var förgiftad. Kronan var förtrollad. Medea spelade gudarnas spel.

Målning i stil med en blekt, sprucken fresk i blått, rött och ockra. Medeas ansikte fyller bildens vänstra halva, med stora mörka ögon, mörkt hår och en sluten, allvarlig mun. Hon ser åt sidan, bort från det som händer bakom henne. Långt borta till höger håller Jason i leopardskinn upp en guldvävd dräkt, och på bordet framför honom står en gyllene krona. Illustration till Sagan om Jason och Medea av Christer Barregren.

Van att befalla, inte att befallas, tog Jason barnen med sig, utan Medeas vetskap. Barnen fick bära gåvorna till sin nya mor. Prinsessan fnös åt barnen men tog med darrande hand emot deras gåva, krönte sig själv i dess prakt. Men dräkten var förgiftad, kronan var förtrollad.

Prinsessan började skrika. Hennes hud smalt, hennes hår brann – en svavelstickande rök spred sig genom palatsets portar. Kungen rusade fram för att rädda sin dotter men fastnade själv i dräktens trådar. Köttet slets av hans gamla knotor. Alla sprang för att rädda eget skinn. Endast skriken förtäljde om dödskampens utdragna förlopp. Sedan tystnad.

Så blev lögnen sann till slut. Den föraktade gjorde skäl för sitt rykte. Giftet hade verkat. Nu fanns ingen nåd kvar att få för Medea.

Medea hittade barnen, tog dem till en helgedom för skydd. Hon visste att folket i Korinth skulle jaga dem ut ur staden – eller kasta dem i havet.

Målning i stil med en blekt, sprucken fresk. I en liten helgedom knäböjer Medea på stengolvet och sveper sin mörkblå mantel om sina två söner. Hon lutar ansiktet ömt över dem, och pojkarna trycker sig intill henne. Vid hennes bälte hänger järnnycklar. Bredvid dem står en liten gudinnestaty med en brinnande lampa vid foten, och genom dörröppningen syns ett svagt fackelsken i den mörka staden. Illustration till Sagan om Jason och Medea av Christer Barregren.

Hon smorde in barnen med prometheion, salvan som gjorde Jason hård mot stål i hans ungdom. Medea ville skydda barnen inför slaget som skulle stå – med trolldom ville Medea rädda sina barn. Men något gick snett.

Kanske gick hon i sin förtvivlan för långt. Kanske hade giftet från de förgiftade gåvorna trängt in i de oskyldigas händer. När Jason kom springande fann han barnen döda i Medeas famn.

Hans kärlek till dem var aldrig större än i denna stund. Han skrek och bad att få hålla sina söner en sista gång, få smeka den fjuniga kinden. Medea backade mot klippbranten.

Senare skulle stadsborna i Korinth säga att en flygande drakvagn räddade henne från klippan. Andra sa att hon sökte sin moder i havet. Det enda jag vet är att ljuset slocknade i Jasons ögon. Han säger att Medea dödade barnen för att skada honom.

Aura sum (Jag är vind)

Många var de dagar då Jason sökte sig till skeppet. Argo låg som ett söndervittrat skelett på stranden. Endast jag, galjonsfiguren från den heliga lunden, skänkte skugga och tröst, när gudarna hade vänt honom ryggen.

Här kunde han minnas sin ungdoms ärofyllda dagar, äventyren med hjältarna; tiden då problem löstes med spjut och mannamod, då porten mellan himmel, hav och jord stod öppen.

Målning i stil med en blekt, sprucken fresk. Inifrån Argos vrak ser vi ut genom de murkna, böjda spanten, som bildar en mörk port. Utanför sitter den gamle Jason ensam vid vattenbrynet i sin slitna mantel och håller fram en rostig järnnyckel mot horisonten, där den bleka himlen, det stilla havet och den våta sanden möts. Illustration till Sagan om Jason och Medea av Christer Barregren.

Som ung man drömde Jason om hjältedåd, om ära – han ville återta familjens gamla kungatron. Denna önskan har drivit honom hit, ett vrak, slagen i spillror på främmande kust. Alla som en gång älskat Jason har förlorat honom. Nu har han förlorat sig själv.

Jag är inte man, inte kvinna, blott en röst i träet. Jag minns tiden då vi kunde tala ostört. Nätterna på havet. Då han var min. Nu viskar jag honom till sömns, blåser på hans tinningar, berättar sanningen.

Jag vet vem den riktiga Jason är. Mannen med tvivel och ideal. Innan krigarens rustning slöt sig om hans själ. Innan han började ljuga för sig själv.

Jag ska låta världen veta sanningen, den vackra sanningen. Jag ska berätta Sagan om Jason och Mone.

Veritas in factis vivit (Sanningen lever i handlingen)

Han vaknar, han stirrar på galjonsfiguren. Men hans blick är tom, som ett stycke utbränt trä. Han sluter sina händer runt dess hals. Han vanhelgar den heliga eken från Dodona. Han vill tysta det sista vittnet.

Stadsborna i Korinth tror att han har blivit galen. De ser galjonsfiguren falla över Jason. De ser honom krossas under tyngden av sitt eget skepp.

De samlar ihop virket. De bygger ett bål. De vill bränna allt som har med Jason att göra, trötta på hjältar. De kastar galjonsfiguren på bålet. Allt brinner upp.

Målning i stil med en blekt, sprucken fresk. En öde strand i kvällsljus, där det stilla grå havet möter en låg, rostbrun strandkant. Vid vattenbrynet ligger några förkolnade rester som ännu glöder, och en tunn rökpelare stiger upp mot den stora, bleka himlen. Ingen människa syns. Illustration till Sagan om Jason och Medea av Christer Barregren.

Efterord

Medea är antikens ultimata skurk. Hon reser runt i Hellas och dödar på de mest utstuderade och fasansfulla sätten. Och vad som än händer så överlever hon, redo till ny ondska.

Hon är det ultimata onda geniet. Och på samma gång offer för två krafter som ekar genom den antika historien: främlingsfientlighet och misogyni.

Medea är den farliga kvinnan från främmande land, ett återkommande tema i antiken.

Och Jason då, är han en forntida James Bond? Ja, varför inte. Otaliga är hans äventyr, och han skulle inte ha överlevt ett enda utan kvinnor. Särskilt gudinnor var svaga för vår hjälte. Hera, Athena, Afrodite – alla hjälpte de honom när han var i knipa. Även Medea, förstås, blev en nyckel till framgång. Inte för att han gav dem någon ära. I hans berättelse är han hjälten.

I Sagan om Jason och Medea träder en ny gestalt in på scenen, Mone. I originalen skär Athena ut skeppets förstäv ur Zeus och Diones talande ek i Dodona. På så sätt har Jason en direktlinje till Olympens gudar under sin resa.

I denna saga förvandlar Athena en av lundens orakeltolkare till en talande galjonsfigur. Hennes namn är bildat av grekiskans monē, det som stannar kvar. Mones kärlek till Jason gör att hon offrar allt och blir sagans berättare.

I slutet vill hon upprätta Jasons anseende genom att berätta den ”sanna historien” om honom, där hjälten ersätts av en tvivlande och idealistisk människa av kött och blod. Hon vill berätta Sagan om Jason och Mone.

Jason, som vid denna tidpunkt inte har något annat att hålla fast vid än sitt rykte, klarar inte av denna utmaning. Han vill döda det sista vittnet till sin mänsklighet, den sista som älskar honom.

Därmed dödar han också sig själv.