Sagan om Jason och Medea

Vocis meae (Av min röst)

Vem kan berätta historien om Medea, den sanna historien? Hjältarna som kände henne är döda eller spridda för vinden – alltför måna om sitt eget rykte för att bry sig om en kvinnas öde. Den man som stod henne närmast var Jason, men han går inte längre att lita på.

Som ung man drömde Jason om hjältedåd, om ära – han ville återta familjens gamla kungatron. Denna önskan har drivit honom hit, ett vrak, slagen i spillror på främmande kust. Han som var så lovande som ung.

Han fostrades i bergen, undan maktkampen som krossade hans far. Kungasonen åt med händer och sov på marken. Härdades i kyla och regn. Han tränade med Chiron, mästaren. Spjutet blev hans vapen. Och lyran. En man behöver båda sidor, den hårda och den mjuka.

Och kvinnor, inte mycket sägs om kvinnorna, men nog lärde han sig att spela på deras strängar också. Även jag kan vittna om hans charm. Annars skulle jag inte ha blivit inlåst i detta fängelse som hör min röst.

När Jason återvände till fäderneslandet för att återta tronen mötte han Hera, utklädd till en gumma som bönade om hjälp. Med starka armar bar han henne över floden, som en blind hjälte.

Synd att han förlorade en sandal under dådet. En hjälte med leopardskinn över axlarna, spjut i händerna, håret i lockar över ryggen – skulle han återvända hem med bara en sandal, haltande som en tiggare? Ja. Länge letade han i dyn, ovetande om att gudarna spelade sitt spel.

Kungen i Jasons fäderneland visste att faran skulle komma vandrande med endast en sandal, så hade oraklet utsagt. Och när Jason kom, haltande men stolt, förstod kungen att list var av nöden.

Han undfägnade Jason väl, bjöd på gästabud. Den unge mannen satt mitt emot kungen och krävde tronen åter. Det var hans fädernearv! Hans lagliga rätt! sa han.

Kungen svarade att kronan tynger en gammal man. Kanske vore det dags för yngre krafter att visa sig? Men först – vill inte Jason utföra ett hjältedåd, vinna lite ära? Alla hjältar drömmer om det gyllene skinnet, som vaktas av kung Aietes. Själv är han för gammal för en sådan bragd. Men Jason, så ung och stilig, med två spjut vid sin sida?

Poena amoris (Kärlekens pris)

Hjältar samlas. Skeppet byggs med virke från den heliga lunden, där kvinnor tolkar gudarnas ord i vinden. Argo blev dess namn.

Jason var den självklara ledaren. Men bakom honom, som en skugga, följde Akastos, den andre kungasonen som längtade efter äventyr. Akastos far hade lurat ut Jason på detta bräckliga uppdrag med sitt tal om ära. Att sonen följde med var mer än fadershjärtat kunde bära. Det sades att den gamle kungen hittades död med en sandal i handen.

Men fädernas synder kommer senare. I den heliga lunden är det vår.

Från sådd till skörd var de här, männen som växte i antal. Träd fälldes, sav och kåda blödde i solen. Luften var tung av krossad timjan och blommande myrten, fläktande barregren och svettig ek.

Kölen lades, skeppets ryggrad. Spanten restes, skeppets revben. Borden borrades och pluggades, skeppets hud som skulle smekas av havet. Segel, fångare av vind, syddes av oss kvinnor. Vad mer ska jag säga?

Athena vakade över arbetet. Varje snitt, varje slag – varje kil som slogs in, leddes med gudomlig precision. Sist av allt skulle en galjonsfigur karvas ut.

Athena kom till oss som tolkar gudarnas ord. Hon bad inte, tvingade inte, frågade bara – och stängde in den yngsta av vår flock i skeppets galjonsfigur, så att Jason kunde höra gudarnas ord till havs.

Det var så jag kom med på resan.

Dis iuvantibus omnia possibilia sunt (Med gudarnas hjälp är allt möjligt)

Hjältarna, vad ska jag berätta om dem? De var många. Bäst minns jag Orfeus. Hans musik kunde få stenar att gråta. Herakles var med. Utan honom skulle hela expeditionen ha strandat. Akastos var med, tystlåten, med ögon som väntade och såg.

Äventyren, vad ska jag säga? De omvandlas, förvandlas och förvanskas i sånger och sagor. Men ingen talar om tiden i tystnad, sprickorna i berättelsen. Alla nätter i ensamhet till havs, där jag fick känna den riktiga Jason. Mannen med tvivel och ideal. Innan krigarens rustning slöt sig om hans själ.

Innan Medea kom.

Gudarna hade fattat tycke för Jason. Han roade dem. Klart han skulle ha en kvinna vid sin sida – en riktig kvinna, av kött och blod. De vägde ljus mot mörker och valde en kungadotter, Hekates prästinna därtill. De valde Medea.

Gudarna förde oss till Ares ö, där vi hittade två skeppsbrutna bröder. Vi kallar dem De räddade. Det var barnbarn till kung Aietes med det gyllene skinnet. Medea var deras moster. Vi hade funnit nycklarna till landet som väntade.

Vi kom till floden, landade i dess mynning. Där var Hekates tempel, porten mellan himmel, hav och jord. Där var landet av mjölk och vin, olja och vatten. Landet med det gyllene skinnet. Målet.

Medea steg ombord med sin unga bror, Apsyrtos. Jason visade dem runt.

– Se detta skepp, se dess åror. Se vad människan kan åstadkomma.

Medeas hy var blek av alla nätter i Hekates tjänst, hennes händer nariga av alla trolldrycker och ritualer som passerat. Hon bar nycklarna till det okända, gränslandet mellan himmel, hav och jord. Brodern Apsyrtos var ung. Han såg allt.

Jason blev betagen av Medea. Han lyssnade inte på mina varningar. Med öppna ögon gick han in i hennes famn.

Di ludunt, nos patimur (Gudarna leker, vi lider)

Kungen ordnade lekar för att visa sin makt och se vilket virke hjältarna var gjorda av. De fick tävla i tvekamp. De slogs med sköld och spjut. De fångade vilda tjurar som kallades drakar. De sprang genom eldar som aldrig slocknar.

Guld vaskat från flodens botten med fårskinn väntade vinnaren. Men det yttersta priset, det alla ville ha, det var inlåst i slottet och vaktades noga. Den som ville ta det gyllene skinnet gjorde det med livet som insats, med sitt fädernesland som insats – med hot om hämnd tre generationer fram.

Tävlingarna pågick i sex dagar. Medea smorde Jason med prometheion, gjorde honom hård mot järn och eld. De besegrade hävdade att häxkonst spelat emot dem. Ett frö av misstro såddes.

På sjunde dagen ställde kungen till med bankett. Vin, kvinnor och sång mjukar upp lemmarna och tanken. Planer kan smidas. Skepp kan brännas. Främlingar kan dödas. Välkomna in i mitt palats.

De räddade var med på banketten. De hade återförenats med sin mor. Men kungen var misstänksam. I hans ögon var även de främlingar nu. Deras mor läste tecknen, förstod faran, vände sig till Medea.

Det sägs att gudarna förgiftade Medea med kärlekens pilar. Varför skulle hon annars förråda sitt hus, sitt land, sitt folk? Varför skulle hon annars välja Jason och följa honom till främmande land?

Men det är inte sant. Hon valde Jasons liv. Hon valde att rädda De räddade. Allt det andra kom efter, priset vi betalar för kärlek.

Oculi vident quod animus credit (Ögonen ser det själen tror)

Med list och trolldom överlistade Medea sin egen far. Hon sövde vakterna och stal det gyllene skinnet.

Hon flydde med hjältarna samma natt.

Fictio delectat, veritas gravat (Dikten behagar, sanningen tynger)

Med på skeppet var en fripassagerare – Medeas bror, Apsyrtos. De delade samma mor, Idyia, den yngsta av alla havsnymfer. Deras morfar var den mäktige Okeanos. Havet hade lockat barnet ombord.

När kungen vaknade och förstod vad som hade hänt befallde han ut hela flottan. Ett ensamt skepp kan inte undkomma landets samlade vrede, inte ens med gudarnas hjälp. Endast häxkraft kunde rädda det flyende skeppet.

Kungen kom så nära att han hörde hjältarna stöna bakom pressade åror. Han ropade till sina barn, Medea och Apsyrtos. Han gav löften som inte ens gudar kan hålla.

Medea stod i fören. Hon åkallade sin moder. Hon åkallade sin morfar. Bredvid henne stod brodern. Han var ung. Vad visste han om världen, om nymfer och gudar? Om kniven i Medeas hand?

Medea gav sin bror det han önskade mest av allt, att få träffa sin släkt. Framför alla knuffade hon Apsyrtos i sjön.

Sagorna säger att Medea mördade sin bror, att hon styckade hans kropp och slängde delarna i vattnet för att avbryta jakten. Jag säger att hon förvred ögonen på männen, fick dem att tro det fasansfulla.

Fictio delectat, veritas gravat (Dikten behagar, sanningen tynger)

Tack vare Medea kunde hjältarna fly, komma undan – bygga sin egen myt. Men Jason var förbunden till Medea med sitt löfte. Han skulle bli hennes make och beskyddare. Det var hans löfte till gudarna.

Han visste inte att gudarna hade övergivit honom.

Nemo fatis imperat (Ingen befaller över ödet)

Skalderna sjunger om sirener, om kopparmonster och hiskliga vidunder som Skylla och Charybdis. De sjunger om ära och hjältemod. Men sanningen är att vårt sällskap tunnades ut, som morgondimman under solens obarmhärtiga öga.

Hjältarna misstrodde Medea, denna främmande varelse från en främmande kust. De misstrodde Jason som höll sitt löfte om trohet. De fruktade trolldomens gift, ville inte bli smittade av Miasma.

Jason återsåg sitt fäderneland utan övermodets mantel. Spjuten i hans händer var tunga som ödet. Bredvid honom stod en gravid hustru. Bakom honom stod Akastos, den andre kungasonen, som en skugga. Även han återsåg sitt fäderneland.

Båda var söner till kungar som haft makt. Akastos var den yngre, den som växt upp i staden, som hade vänner. Folket mindes hans far. De gladdes åt hans återkomst.

Jason var en myt, en rest, ett minne om en gammal maktkamp. Han ville skänka det gyllene skinnet till stadens tempel. Till Hera. Men alla visste priset som gåvan kom med – hot om hämnd i tre generationer. Inte ens gudarna ville ha det.

Snart spreds rykten om Medea. Man talade om häxkonster och brodermord. Viskande ord, skrämda blickar. Jason kunde inte beskydda henne. Vad nytta gör sköld och spjut mot nedslagna blickar och talande tystnad?

Sedan spreds ett nytt rykte, om onaturlig kärlek. Akastos berättade om den heliga lunden där skeppet byggdes. Han talade om männen som kom, om kvinnorna som tolkade gudarnas ord i vinden. Och vad som hände sedan.

Det blev för mycket för Medea.

Hon talade med Akastos och med stadens råd. Hon sa att de skulle gå i landsflykt, hon och Jason. De skulle resa till Korinth. Endast en sak önskade hon – att få ett offentligt avsked, som tecken på fred och vänskap.

Stadens invånare samlades, gammal som ung. Skeppet gjordes klart, proviant bars ombord. En känsla av försoning låg över viken.

Medea vaggade fram med stor mage, en kvinna bland kvinnor. Kanske hade man varit för hård mot henne?

Hon vände sig emot dem för att tala.

– Det enda som fattas nu är förlig vind, sa hon. Och den kräver ett offer. Vill Akastos kliva fram och utföra det?

Han behövde inte stiga fram. Alla andra drog sig tillbaka.

– Jag kan offra galjonsfiguren, sa han och grep en yxa. Det borde lätta skeppet tillräckligt, så ni kan ro er väg i fred och vänskap.

Anade han oråd? Såg han leendet på Medeas läppar?

En krusning rör sig över vattnet. En smal rygg rundar ytan, gröna fjäll blänker i solen, försvinner och kommer igen. Sedan en till – de är två. De slingrar sig runt varandra på väg mot stranden. De kommer på var sin sida av Medea, reser sig väsande upp bakom henne. Sedan störtar de framåt, slingrar sig runt Akastos ben. Han får in ett slag med yxan innan de höjer sig över hans hjässa med svällande bröst. Hans händer sliter i knutarna som dras åt, händer som täcks av svartaste gallblod och gift. Han skriker som en sårad offertjur då han dras ner i vattnet som fräser och bubblar en stund, innan vågorna lägger sig.

Då kommer vinden, en mild bris med doft av vår. Det prasslar i trädet. Segel som kvinnor sytt spänns ut över skeppet.

Vis sine potestate (Styrka utan makt)

Tio år och två barn, kan man kalla det ett lyckligt äktenskap? Det rådde åtminstone fred mellan makarna i Korinth. De levde i exil. Inte rika. Inte fattiga. Ryktet om Jasons hjältemod växte, liksom skvallret om Medeas häxkonst.

Jason trivdes i hamnen, bland skepp och sjömän. Ibland hyrde han ut sin svärdsarm åt ett välbetalt uppdrag och kom lugnad tillbaka. Ofta berättade han historier om sin ungdom, som blev allt mer fantastisk, ju äldre han blev.

Hans skepp, med sin stumma galjonsfigur, låg uppdraget och bortglömt på stranden, utsatt för sol och salta vindar.

Sedan kom kriget.

Thebe marscherar mot Korinth och måste stoppas vid Geraneia. Unga män samlas vid stadsporten. En stark ledare behövs. Jason är deras hjälte. Kungen hör och tvekar inte. En hjälte är vad staden behöver.

Jason fröjdas. Inte Medea.

Länge hade hon hållit tand för tunga, gjort allt för att passa in. Hon hade mer styrka än kungen och alla hans män. Ändå satt hon tigande vid vävstolen, bakade det dagliga brödet och tröstade de små med salvor och sång.

Var det dags för henne att stiga fram ur skuggorna och visa sig för människorna som Hekates prästinna? Vad kan en armé göra mot Hekate, hon som bär nycklar till det okända, gränslandet mellan himmel, hav och jord?

Medea försökte få Jason att förstå.

– Tänk på alla unga män som inte behöver dö?

– De dör med ära.

– Tänk på alla mödrar som slipper begråta sina barn!

– Deras namn kommer att leva vidare.

– Varför är svärd bättre än örter?

– Var finns äran i kvinnors gift?

Jason gick först i ledet som en ledare och sist i ledet som ett stöd för sina bröder. Hans armé var en flodvåg som skulle krossa allt i sin väg. Som soldat i hans armé var du odödlig, som en gud – allt vek undan för dig.

Det var tanken.

När spillrorna kom tillbaka var behovet av en hjälte än större. De överlevande kunde berätta om Jasons föråldrade metoder. Hur han stred för ära mot en fiende som bara sökte framgång. Men vem vill höra på sådant tal?

Kungen ville binda Jason närmare sig. Varför inte? Jason var en kungason utan rike. Kungen var en åldrad man utan arvinge. Ett giftermål mellan Jason och prinsessan skulle säkra stadens framtid.

Jason fröjdas. Inte Medea.

– Jag gör det för barnen, sa han. Genom att knyta dem till kungahuset ger jag dem namn och ställning, ett liv som medborgare.

– Och mig driver du på flykt, sa hon.

Och nu närmar vi oss slutet.

Veritas in factis vivit (Sanningen lever i handlingen)

Medea kallade Jason till sig, sa att hon skulle kuva sig.

– Lyckligt är det äktenskap där kvinnan böjer sin vilja för mannen, sa han.

Medea bar fram en dräkt, vävd med tråd från det gyllene skinnet. Den skulle Jason ge sin unga brud på bröllopsnatten.

Han stirrade som förhäxad på den vackra dräkten. Kanske hade han varit för hård mot henne?

Mot Medeas vilja tog han barnen med sig. Barnen skulle bära gåvan till sin nya mor, prinsessan av Korinth.

Prinsessan fnös åt de små men tog emot deras gåva med glädje, krönte sig i dess prakt. En kort stund av lycka, vad mer kan en människa önska?

Prinsessan började skrika. Hennes hud smalt, hennes hår brann – en svavelstickande rök spred sig genom palatsets portar. Kungen rusade fram för att rädda sin dotter men fastnade själv i dräktens trådar. Köttet slets av hans gamla knotor. Alla sprang för att rädda eget skinn. Endast skriken skvallrade om dödskampens utdragna förlopp. Sedan tystnad.

Så blev lögnen sann till slut. Den föraktade gjorde skäl för sitt rykte. Giftet hade verkat. Nu fanns ingen nåd kvar för Medea.

Hon fann barnen, tog dem till en helgedom för skydd. Hon visste att folket i Korinth skulle jaga dem ut ur staden – eller kasta dem i havet.

Hon smorde in barnen med prometheion, salvan som en gång gjort Jason hård mot eld och järn. Medea ville skydda barnen inför slaget som skulle stå. Med trolldom ville Medea rädda sina barn. Men något gick snett.

Kanske gick hon i sin förtvivlan för långt. Kanske hade giftet från den förgiftade gåvan trängt in i de oskyldigas händer. När Jason kom springande fann han barnen döda i Medeas famn.

Han skrek och anklagade.

– Du har dödat barnen för att straffa mig!

Han bad att få hålla sina söner en sista gång, få smeka den fjuniga kinden. Men Medea backade mot klippbranten.

Senare skulle stadsborna i Korinth säga att en flygande drakvagn räddade henne från klippan. Andra sa att hon sökte sin moder i havet. Det enda jag vet är att ljuset slocknade i Jasons ögon.

Memoria senectutis umbra est (Minnet är ålderns skugga)

Många var de dagar då han sökte sig till skeppet. Argo låg som ett söndervittrat skelett på stranden. Endast jag, galjonsfiguren, kunde skänka skugga och tröst.

Som ung man drömde Jason om hjältedåd, om ära – han ville återta familjens gamla kungatron. Denna önskan har drivit honom hit, ett vrak, slagen i spillror på främmande kust.

Alla som en gång älskat Jason har förlorat honom. Nu har han förlorat sig själv.

Jag är inte man, inte kvinna, blott en röst i träet. Men jag minns tiden då vi kunde tala ostört. Jag vet vem den riktiga Jason är. Mannen med tvivel och ideal. Innan krigarens rustning slöt sig om hans själ. Innan han började ljuga för sig själv.

Jag viskar honom till sömns, blåser på hans tinningar. Jag säger att världen ska få veta sanningen, den vackra sanningen. Jag ska berätta sagan om Jason och Mone.

Aura sumus (Vi är vind)

Han vaknar, han stirrar på galjonsfiguren. Men hans blick är tom, som ett stycke utbränt trä. Han sluter sina händer runt dess hals. Han vanhelgar den heliga eken från Dodona. Stadsborna tror att han har blivit galen. De ser galjonsfiguren falla över Jason. De ser honom krossas under tyngden av sitt eget skepp. De samlar ihop virket. De bygger ett bål. De vill bränna allt som har med Jason att göra, trötta på hjältar. De kastar galjonsfiguren på bålet. Allt går upp i rök.

Efterord

Medea är antikens ultimata skurk. Hon reser runt i Hellas och dödar på de mest fasansfulla sätt. Hon är det ultimata onda geniet. Och på samma gång offer för två krafter som ekar genom den antika historien: främlingsfientlighet och misogyni.

Och Jason då, är han en forntida James Bond? Ja, varför inte. Otaliga är hans äventyr, och han skulle inte ha överlevt dem utan kvinnor. Särskilt gudinnor var svaga för vår hjälte. Hera, Athena, Afrodite – alla hjälpte de honom när han var i knipa. Även Medea, förstås, blev en nyckel till framgång. Inte för att han gav dem någon ära. I hans berättelse är han hjälten.

I Sagan om Jason och Medea träder en ny gestalt in på scenen, Mone. I originalen skär Athena ut skeppets förstäv ur Zeus och Diones talande ek i Dodona. På så sätt har Jason en direktlinje till Olympens gudar under sin resa.

I denna saga förvandlar Athena en av lundens orakeltolkare till en talande galjonsfigur. Hennes namn är bildat av grekiskans monē, det som stannar kvar. Mones kärlek till Jason gör att hon offrar allt och blir sagans berättare.

I slutet vill hon berätta den sanna historien om Jason. Ersätta hjälten med en människa som kan känna kärlek. Hon vill berätta sagan om Jason och Mone.

Jason har inte något annat att hålla fast vid än sitt rykte och klarar inte av denna utmaning. Han vill döda det sista vittnet till sin mänsklighet, den sista som älskar honom.

Därmed dödar han också sig själv.