Sagan om Medea och Jason

I · Vocis meae (Av min röst)

Vem kan berätta historien om Medea, den sanna historien? Hjältarna som kände henne är döda eller spridda för vinden – allt för måna om sitt eget rykte för att bry sig om en kvinnas öde. Den man som stod henne närmast var Jason, men han går inte längre att lita på.

Som ung man drömde Jason om hjältedåd, om ära – han ville återta familjens gamla kungatron. Denna önskan har drivit honom hit, ett vrak, slagen i spillror på främmande kust. Han som var så lovande som ung.

Han uppfostrades till hjälte, övade med Chiron på främmande strand, blev en mästare på både svärd och lyra. Och kvinnor, inte mycket sägs om kvinnorna, men nog lärde han sig spela på deras strängar också. Även jag kan vittna om hans makt. Annars skulle jag inte blivit inlåst i detta fängelse som hör min röst.

När Jason återvände till fäderneslandet för att återta tronen mötte han Hera, utklädd till en gumma som bönade om hjälp. Med sina starka armar bar han henne över den ödesmättade floden, som en blind hjälte.

Synd att han förlorade en sandal under dådet. En hjälte med leopardskinn över axlarna, spjut händerna, håret i lockar över ryggen – skulle han återvända hem med bara en sandal, haltande som en tiggare?

Länge letade han i dyn, ovetande om att gudarna spelade sitt spel, tärningen var kastad.

Kungen i Iolkos visste att fara skulle komma vandrande med endast en sandal, så hade oraklet utsagt. Och när Jason kom, haltande men stolt, förstod kungen att list var av nöden.

Han undfägnade Jason väl, bjöd på gästabud. Jason satt mitt emot kungen, gudars like, och krävde tronen åter. Det var hans fädernearv, hans lagliga rätt, sa han.

Kungen svarade att kronan tynger en gammal man. Men först – vill inte den unge mannen utföra ett hjältedåd, vinna lite ära? Alla hjältar drömmer om Kolchis gyllene skinn, sa han. Jasons egen far hade drömt om det – den yttersta symbolen för kunglig makt. Själv är han för gammal för sådan bragd. Men Jason, så ung och stilig, med två spjut vid sin sida?

II · Poena amoris (Kärlekens pris)

Hjältar samlas. Skeppet byggs. Argos blev dess namn. Virket kom från den heliga lunden, där kvinnor tolkar gudarnas viskningar i vinden. Athena själv kom ner till oss. Hon bad inte, tvingade inte, frågade bara – och stängde in den yngsta av oss i skeppets galjonsfigur, så Jasons kunde höra gudarnas vilja till havs.

Det var så jag kom med på resan.

Hjältarna, vad ska jag berätta om dem? De var många, skeppet hade femtio par åror. Bäst minns jag Orfeus; hans musik kunde få stenar att gråta. Herakles var med; utan honom skulle hela expeditionen ha strandat.

Äventyren, vad ska jag säga? De omvandlas, förvandlas och förvanskas i sånger och sagor. Men ingen talar om tiden i tystnad, sprickorna i berättelsen. Alla dagar i ensamhet till havs, där jag fick känna den riktiga Jason. Mannen med tvivel och ideal. Innan krigarens rustning slöt sig om hans själ.

Innan Medea kom.

Gudarna hade fattat tycke för Jason; han roade dem, klart att han skulle ha en kvinna vid sin sida – en riktig kvinna, av kött och blod. De vägde ljus mot mörker och valde en kungadotter, Hekates prästinna dessutom. De valde Medea.

Jag såg henne på skeppet, hennes hy blek av alla nätter i gudinnans tjänst, hennes händer nariga av alla trolldrycker och ritualer som passerat. Hon bar nycklar till det okända, gränslandet mellan himmel, hav och jord.

Jason blev betagen av Medea. Han lyssnade inte på mina varningar. Med öppna ögon gick han in i hennes famn.

Det sägs att gudarna förgiftade Medea med kärlekens pilar. Varför skulle hon annars förråda sitt hus, sitt land, sitt folk och rädda Jasons liv och följa honom till främmande land?

Nej, det är inte sant. Hon valde att rädda Jasons liv och samtidigt rädda sin systers återfunna barn, våra guider i detta främmande land. Allt det andra kom efter, priset vi betalar för kärlek.

Medea smorde Jason, gjorde honom hård mot stål. Hon delade sin kunskap om det fördolda och överlistade landets kung, sin egen far. Hon hjälpte Jason att stjäla det gyllene skinnet – och hjältarna blev tvungna att fly.

IV · Oculi vident quod animus credit (Ögonen ser det själen tror)

Som pant tog Medea med sig den unge prinsen. Hon lockade med det han önskade högst av allt – att få träffa sin mor. De delade far men inte mor. Men de kom från samma hav; båda var barn till havsnymfer.

Kungen befallde ut hela flottan. Ett ensamt skepp kan inte undkomma landets samlade vrede. Endast häxkraft kunde rädda dem nu.

Medea åkallade havet. Hon talade till sin moder, den som ser allt. Hon talade till sin morfar, världens gräns och ursprung. Hon gav sin bror det han önskade högst av allt – att få träffa sin släkt. I faderns åsyn knuffade hon den unge arvtagaren i sjön.

Det sägs att Medea är en trollkvinna. Det sägs att hon mördade sin bror, att hon styckade hans kropp och slängde delarna i vattnet för att avbryta jakten.

Jag vet sanningen. Medea är trollkunnig. Hon förvred ögonen på männen, fick dem att tro det fasansfulla.

Tack vare Medea kunde hjältarna fly, komma undan – bygga sin egen myt. Men Jason var förbunden till Medea med sitt löfte. Han skulle bli hennes make och beskyddare. Det var hans löfte till gudarna, och gudarna visste vilket offer Medea hade gjort.

Hjältarna ombord misstrodde Medea, denna främmande varelse från en främmande kust. De misstrodde Jason som höll sitt löfte om trohet. De fruktade miasma.

Skalderna sjunger om sierener, om kopparmonster och hiskliga vidunder som Skylla och Charybdis. De sjunger om ära och hjältemod. Men sanningen är att vårt sällskap tunnades ut, som morgondimman under solens obarmhärtiga öga.

Jason återsåg sin hemstad utan övermodets mantel, och spjuten i hans händer var tunga som ödet. Kanske saknade han ungdomens möjligheter, kanske saknade han gudarnas beskydd. Han var en man med en havande hustru och vände fören mot Korinth.

VI · Fictio delectat, veritas gravat (Dikten behagar, sanningen tynger)

Tio år och två barn, kan man kalla det ett lyckligt äktenskap? Det rådde åtminstone fred mellan makarna i Korinth. Ryktet om Jasons hältemod växte, liksom ryktet om Medas häxkonst. En spännande lögn vinner alltid över en tråkig sanning.

Sedan kom olyckan.

Kungen i Korinth hade ingen son som kunde ta över riket, men han hade en giftasvuxen dotter. Jason hade två barn men ingen kungakrona. Alla utom Medea kunde förstå logiken.

Båda sökte stöd hos mig. Båda blev besvikna.

Att han vill svika mig och gifta sig med prinsessan kan jag fördra, sa hon. Men barnen, hur kan han svika dem?

Jag gör det för barnen, sa han. Genom att knyta dem till kungahuset ger jag dem namn och ställning, ett liv som medborgare. Är inte det värt mer än nostalgiska drömmar?

Han driver mig och barnen på flykt. Jag, arma, har ingen att återvända till – ingen far, ingen bror, endast ett fläckat rykte. Vem ska ta emot mig med öppna armar? O ve, endast en flykting vet ett hemlands värde.

Hon kan inte hålla tand för tunga utan far ut i hotelser mot landets kung och min blivande gemål. Nu hotas hon med landsförvisning, att bli flykting igen, men denna gång – utan en makes beskydd. Ack, lyckligt är ett äktenskap där kvinnan böjer sin vilja för mannen.

VII · Nemo fatis imperat (Ingen befaller över ödet)

Vad som hände sen vet jag endast genom rykten. Det verkar som om Medea veknade. Hon kallade Jason till sig, bad honom skona sönerna, måna om deras välfägnad. Som försoning skulle hon ge hans brudgum en gåva som övergick allt förstånd.

Medea bar fram en slöja, vävd med guld från det gyllene skinnet. Den skulle Jason överlämna på bröllopsnatten, för att säkra land och rikedom. Medea bar fram en krona, smidd av guld från det gyllenne skinnet. Den skulle Jason överlämna på bröllopsnatten för att säkra söner och allianser. Jason stirrade som förhäxad på dessa föremål och tackade för allt.

Medea hade bestämt sig. Hon skulle bli den alla sa att hon var. Dräkten var förgiftad. Kronan var förtrollad. Medea spelade gudarnas spel.

Van att befalla, inte att befallas, tog Jason barnen med sig, utan Medeas vetskap. Barnen fick bära gåvorna till sin nya mor. Prinsessan fnös åt barnen men tog med darrande hand emot deras gåva, krönte sig själv i dess prakt. Men dräkten var förgiftad, kronan var förtrollad.

Prinsessan började skrika. Hennes hud smalt, hennes hår brann – en svavelstickande rök spred sig genom palatsets portar. Kungen rusade fram för att rädda sin dotter men fastnade själv slöjans trådar. Köttet slets av hans gamla knotor. Alla sprang för att rädda eget skinn. Endast skriken förtalte om dödskampens utdragna förlopp. Sedan tystnad.

Så blev lögnen sann till slut. Den föraktade gjorde skäl för sitt rykte. Giftet hade verkat. Nu fanns ingen nåd kvar att få för Meda.

Medea tog barnen till en helgedom för skydd. Hon visste att folket i Korinth skulle jaga dem ut ur staden – eller kasta dem över i havet, om hon inte gjorde något.

Hon smorde in barnen med prometheion, salvan som räddade Jason en gång. Hon ville skydda dem inför slaget som skulle stå – med trolldom ville Medea rädda sina barn. Men något gick snett.

Kanske gick hon i sin förtvivlan för långt. Kanske hade giftet från gåvorna trängt in i de oskyldigas händer. När Jason kom springande fann han barnen döda i Medeas famn.

Hans kärlek till dem var aldrig större än i denna stund. Han skrek och bad att få hålla sina söner en sista gång, få smeka den fjuniga kinden. Men Meda backade mot klippbranten.

Senare skulle stadsborna i Korinth säga att en flygande drakvagn räddade henne från klippan. Andra sa att hon sökte sin moder i havet. Det enda jag vet är att ljuset slocknade i Jasons ögon. Han säger att Medea dödade barnen för att skada honom.

IX · Aura sum (Jag är vind)

Många var de dagar då han sökte sig till skeppet. Argo låg som ett söndervittrat skelett på stranden. Endast fören och galjonsfiguren från den heliga lunden skänkte skugga och tröst.

Här kunde han minnas sin ungdoms ärofyllda dagar, äventyren med hjältarna; tiden då problem löstes med spjut och mannaamod, då porten mellan himmel, hav och jord var öppen.

Som ung man drömde Jason om hjältedåd, om ära – han ville återta familjens gamla kungatron. Denna önskan har drivit honom hit, ett vrak, slagen i spillror på främmande kust. Alla som en gång älskat Jason har förlorat honom. Nu har han förlorat sig själv.

Jag är inte man, inte kvinna, blott en röst i träet. Jag minns tiden då vi kunde tala ostört. Då han var min. Nu viskar jag honom till sömns, blåser på hans tinningar, berättar sanningen.

Jag vet vem den riktiga Jason är. Mannen med tvivel och ideal. Innan krigarens rustning slöt sig om hans själ. Innan han började ljuga för sig själv. Jag ska låta världen veta sanningen. Jag ska berätta Sagan om Jason och Mone.

Han vaknar, han tittar på mig, Han ser mig! Men hans blick är tom, som ett stycke utbränt trä. Han sluter sina händer runt min hals. Han vanhelgar den heliga eken från Dodona. Han vill tysta det sista vittnet, döda sanningen om sig själv.

Jason rycker och sliter i Argos. Stadsborna i Korinth tror att han blivit galen. De ser galjonsfiguren falla över Jason. De ser honom krossas under tyngden av sitt eget skepp.

De samlar ihop virket. De bygger ett bål. De vill bränna allt som har med Jason att göra, trötta på hjältar. De kastar galjonsfiguren på bålet. De bränner mig i elden.