Sagan om paddan

Kom och hjälp mig upp! skrek paddan som fastnat i träsket. Han satt så tungt att han inte kunde röra sig en tum, bara gapa hjälplöst.

En apa kom förbi och tyckte synd om honom. Ska jag hjälpa dig? frågade han och sträckte ut en hjälpande hand.

Nej, inte du! fnös paddan. Du saknar det gröna, vackra, slemmiga skinn som utmärker en sann aristokrat. Och dina armar är långa och fulla med hår. Gå och lek i ett träd, du. Jag väntar tills någon annan kommer förbi.

Apan ryckte på axlarna och gick sin väg. Paddan satt där han satt och kväkte belåtet för sig själv. Efter en stund kom en örn förbi. Ska jag hjälpa dig upp? ropade han.

Paddan rynkade på näsan och himlade med ögonen och smackade med sin stora tunga. Nej, inte du, fnös han. Du har vingar och klor och en stor näbb och liknar inget jag sett förut. Far och flyga du bara, så väntar jag på nästa person som kommer förbi.

Örnen ryckte på vingarna och flög iväg. Han hade viktigare saker att göra. Och paddan satt där han satt. Han plaskade med händerna i dyn och tyckte att allt gick riktigt bra.

Efter en stund kom ett lejon förbi. Även han erbjöd sig att hjälpa till, men paddan ville inte ha hjälp av en loppäten katt. Nej, inte du, fnös han. Behöver jag din hjälp så vet jag var du finns. Till dess sitter jag bra där jag sitter.

Lejonet skakade sin stora man och lämnade paddan åt sitt öde.

Paddan satt ensam kvar och beklagade sig över allt löst folk som sprang runt hans träsk. Om det ändå kunde komma en hygglig person förbi snart, tänkte han. Och just då kom en annan padda förbi.

Äntligen, en broder i nöden! tjöt paddan. Du anar inte vad som hänt. Först kom en apa och kastade ner mig så jag blev illamående och grön. Sedan kom en örn och hackade på mig så jag blev alldeles skrovlig i hyn. Och sedan kom ett lejon och satte sig på mig så jag fastnade i dyn. Och ingen vill hjälpa mig.

Den andra paddan sträckte ut en slemmig hand åt olycksbrodern i dyn. Jaha, sa han, ta min hand och dra. Men oj, de var lika slemmiga båda två. De fick inget grepp. Den andra paddan föll handlöst och fastnade i dyn, han med.

Nu sitter vi fint, båda två, sa den första paddan.

Ja, jag antar att vi får vänta tills någon kommer förbi och hjälper oss upp, sa den andra paddan.De behövde inte vänta länge på hjälp. Snart kom apan förbi igen och frågade om de behövde hjälp. Men, nej – det var apans fel att de satt där de satt, inte ville de ha hans hjälp, inte!

Då kom örnen förbi, men hackande örnar ville de inte ha i sitt kärr, så far och flyg – hej då!

Sist kom lejonet förbi, men honom ville de inte ens tala med. Det var under deras värdighet.Så de blev sittande där i sitt träsk.

Apan klättrade upp i ett träd och svingade sig från gren till gren. Han var så skicklig att han snart blev trädens konung. Ibland hoppade han över paddornas träsk. Han såg att de blev fler och fler – alla med dy upp till halsen.

Örnen flög sin kos och blev himlens obestridde kung. Skarpögd flög han över jorden. Han såg allt och hörde allt. Han hörde nog hur paddorna skröt om sina bedrifter och hur duktiga de var, men han brydde sig icke.

Lejonet blev kung över savannen, ty ingen var så stor och mäktig som han. Ibland gick han förbi paddorna på väg till sitt vattenhål. De satt där de satt – fast i dyn och kom ingenstans, blåste bubblor och fångade flugor och sa att de var kungar över träsket.

Där satt de. Där sitter de. Och där kan de sitta. Det finns så många paddor i denna värld.