Sagan om sländan

Det är tyst och mörkt. Alla sover utom ugglan som har varit vaken hela natten.

I den lilla dammen, där sländorna ännu inte har fötts, är det stilla. Inte en vindfläkt krusar ytan på det svarta vattnet.

Sländorna som ligger där tillhör en art som bara lever en dag. På en dag ska de hinna växa upp, hitta en partner och bli föräldrar – och när solen sjunker bakom horisonten ska de dö.

Och solen, den sticker redan sina första morgontrötta strålar över horisonten. Överallt i de små äggen börjar sländorna sträcka på sig och gäspa stort. Sedan spricker äggen upp, ett efter ett, och sländorna klättrar ut.

De vänder sig mot solen som värmer deras genomskinliga kroppar. Av solens värme får de styrka och färg. Och snart kan de flyga iväg.

Men en liten slända ligger kvar i sitt ägg och sträcker belåtet på sig. Solen värmer så skönt på hans rygg, och det är alldeles för tidigt att stiga upp.

– Å, vad det är skönt att leva, tänker han och gäspar stort. Just då knackar det på äggets vägg. Det är hans syster.

– Ska du inte stiga upp snart? frågar hon. Alla andra har ju stigit upp.

– Ja, jo, strax! svarar han.

Han sätter sig upp och gnuggar sömnen ur ögonen. Sedan öppnar han ett hål i väggen och klättrar ut.

Där ute surrar det av upptagna sländor överallt. Livet är kort och det är mycket som ska hinnas. Ingen har tid att vila mer.

Den lilla sländan sträcker på sig. Solens värme gör att han får styrka och färg. Han slår ett par slag med sina vingar i luften – och med ett surr flyger han iväg.

Det är underbart! Marken är grön, himlen är blå. Han är fri och stark och livet är härligt. Han stiger brant och dalar sakta ner. Det är så roligt att flyga. Det är så härligt att leva. Han önskar att det aldrig skulle ta slut.

Hela förmiddagen flyger han omkring och upptäcker världen och livet. Och när han landar på ett grässtrå är han redan vuxen, en man mitt i livet.

Runt om honom surras det och arbetas lika mycket som förut. De flesta har redan börjat lägga ägg och vill göra det så bra som möjligt för de små.

Några par grälar, andra flyger förälskat förbi med djupa suckar. Ingen har tid att stanna upp och se sig omkring. Livet är kort och det är mycket att göra.

– Och vad gör du? frågar en stor, stöddig slända med ett blått ansikte.

– Jag sitter här och tänker på livet, svarar den lilla sländan. På hur blå himlen är. Om det är himlen som lånat sin färg åt havet – eller havet som lånat sin färg åt himlen.

– Du är en konstig filur, säger den stöddige. Varför söker du inte en maka som kan föra dina larver vidare? Istället förspiller du ditt liv på dumheter!

– Jaja, det blir nog tid till det med, svarar sländan. Men nu ska jag ta mig en tupplur. Jag har haft så roligt i dag och sett så mycket. Jag vill vila en stund.

Sländan med det blå ansiktet skakar trött på huvudet. Sedan ser han på sina ägg med kärleksfull blick och lägger på mer skum, så att de små inte ska frysa under natten.

Den lilla sländan sover. Han drömmer om himlen och det blå havet. När han vaknar är det kväll, solen sjunker, han har blivit gammal.

Hans leder är stela och hans syn är svag. Runt om honom surras och jobbas det ännu. Alla har bråttom och vill lägga så många ägg som möjligt innan natten faller.

Livet är kort och det är mycket som ska hinnas. Ingen har tid att titta på den röda solen som sakta sjunker ner. Ingen mer än den lilla sländan.

När natten kommer och mörkret lägger sig har det gått ännu en dag. Ännu en generation sländor har sett livet födas och bli gammalt – och nu ska de dö.

Som tröst tänker de på äggen de lagt, och alla nya sländor som ska få liv nästa dag, tack vare dem.

Så tänker de alla, utom vår lilla slända. Han har annat att tänka på.

Fram till honom kommer den stöddiga sländan som inte längre har ett blått ansikte, utan ett grått. Han vänder sig mot sländan som ligger med ansiktet mot natthimlen.

– Nå, är du nöjd nu? Inget har du gjort, och inget blir du ju ihågkommen för! Vi andra har gjort så mycket, och du har ingenting! Ångrar du dig nu?

Den lilla sländan vänder sig mot den stöddige.

– Nej, säger han. Jag ångrar ingenting. Jag har gjort något som ingen av er andra har gjort.

– Jaså du, säger den stöddige och hostar svårt. Vad har du gjort då, som är så märkvärdigt?

Den lilla sländan vänder sig mot den stilla natthimlen och säger med lugn röst:

– Jag har sett den vackraste solnedgången i hela mitt liv.