Sagan om smörblomman

Djupt inne i den mörka skogen fanns en solbelyst glänta där det växte många vackra blommor.

Det var Blåklant som alltid sa vad han tyckte och tänkte. Och Vallmor, så snäll och rar. Präst-Tage som blommorna gick till när de ville gifta sig. Och Tuss-i-lagom, som var gift med Präst-Tage. Vi ska inte glömma Gullvivian och Viola. Och den stilige Blåkloke som läste kärleksdikter om sommarnatten. Och många, många fler.

En av blommorna på ängen var lilla fröken Smöreblom, som drömde om att bli lika lång och vacker som sin vän Solrosa.

Solrosa vajade högt över henne och var lika vacker som – ja, nästan som solen själv! Men hur mycket Smöreblom än sträckte på sig var hon alltid kortare och fulare än sin fina vän. Det tyckte hon i alla fall själv.

– Vissa ska då alltid klaga, muttrade Blåklant. Jag har också problem, men ingen hör mig klaga, minsann.

– Hon borde gifta sig! sa Tuss-i-lagom och tittade sig omkring efter en lämplig kandidat.

– Jag tycker hon är bra som hon är, sa Vallmor. Hon vet inte hur fin hon är. Det är hennes stora olycka.

– Jag ska skriva en dikt till hennes ära! utropade Blåkloke som trodde att vacker poesi kunde lösa alla problem.

– Och jag kan göra musik till den, sa Timotejo som var musikant.

– Vi ställer till med fest, sa Vallmor. Då får hon se hur mycket vi tycker om henne.

Sagt och gjort. Vallmor ordnade med maten och dukade långbord. Blåkloke skrev en dikt om ljumma sommarnätter och vackra blommor, medan Timotejo satt bredvid och plinkade på sin luta. Viola ordnade med dans och lekar, och Präst-Tage förberedde ett festtal.

Äntligen var det dags! Alla var bjudna, både blommor och bin. Det var skratt och lek och dans. Mat och dryck i mängder. Både nektar och ambrosia stod på bordet.

Nu väntade man bara på hedersgästen, Smöreblom! Men hon kom inte. Hon trodde inte att de andra ville ha henne där. Inte egentligen. Hon som var så liten och ful.

Tiden gick. Det blev det höst och det blev vinter. Alla blommorna sov under snön. Alla utom Smöreblom, som låg vaken och grubblade.

När våren kom skulle hon vakna tidigare än alla andra. Hon skulle lapa i sig så mycket sol hon bara kunde, och bli lika lång och vacker som Solrosa.

Sagt och gjort. När våren kom steg hon upp tidigare än både Snödroppa och Vitsnörpan som brukade komma först. Hon lapade i sig så mycket sol hon bara kunde och gjorde allt för att växa, trots att hon blev smal som en vidja och vek som ett rö.

När de andra blommorna vaknade ur sitt ide var Smöreblom lång och vinglig och hade svårt att stå upprätt. Det var knappt att hennes små rötter orkade hålla henne kvar i marken.

– Men kära barn! utbrast Vallmor. Det här kan aldrig gå vägen!

Blåkloke slog sig för pannan och utbrast ”Ack, o ve!” varpå han svimmade, såsom poeter brukar göra.

Smöreblom trodde bara att de retades, så hon bestämde sig för att bli ännu längre och ännu vackrare! Långt där ovanför henne hägrade Solrosa, och ännu högre upp – solen! Den vackraste av dem alla.

Hon märkte inte hur vinden fick henne att vaja och kränga. Hon tänkte bara på att bli så lång och vacker som möjligt.

Nu är jag snart allt jag drömt om, tänkte hon.

Då gick solen i moln. En stor regndroppe föll på hennes panna. Och en till och en till. Snart regnade det för fullt.

Stora, tunga regndroppar föll på henne. Hon sökte sig till Solrosa för skydd, så som hon alltid gjort. Men hon hade växt förbi sin beskyddare och idol.

Hon stod ensam – utan någon att se upp till, utan någon att söka skydd hos. Ensam fick hon uthärda regnets hårda droppar.

Det regnade hela dagen. Först när kvällen kom upphörde regnet. Och när blommorna tittade fram under sina blad, låg Smöreblom död på marken med den långa stjälken knäckt. Hon hade inte klarat att stå emot regnets droppar ensam.

Blommorna höll begravning och fällde sina kronblad över henne. Blåkloke var där. Och Blåklant och Vallmor och Viola och alla de andra.

Präst-Tage höll tal och sa:

– Stackars Smöreblom, hon förstod inte att solen lyser över oss alla, hur små och obetydliga vi än må vara.

Här kunde sagan ha slutat, men Smöreblom hade tur. Det fanns fortfarande liv kvar i en av hennes rötter – och innan sommaren var slut stack hon åter upp sitt lilla huvud.

Hon var kortare än förut, men vad gjorde väl det? Hon levde och kunde åter känna solens värme. Och vad är väl viktigare än det?

Alla hennes vänner ställde till med en stor fest, och den här gången kom hon. Hela kvällen satt hon vid bordets huvudända och lyste som en sol.