Sagan om stjärnan

Det var en gång en klart lysande stjärna som satt i universums mitt. Hon var ung. Hon var vacker. Hon var rik på beundrare.

Stjärnor och planeter och svarta hål kom vandrande från hela universum för att spegla sig i hennes glans.

Tovade ullfigurer på en fest i rymden. Överst på en röd filtmatta står stjärnan, en gyllene kvinna med strålar av guldtråd kring huvudet, och blundar med armarna utbredda medan hennes ansikte lyser. Runt henne trängs gäster med planethuvuden, stjärnkronor och svarta sammetskappor och ser upp på henne, medan glitter virvlar i luften. Illustration till Sagan om stjärnan av Christer Barregren.

Det var glitter och glamour. Det var mingel och skvaller. Röda nebulosor rullades ut. Solstormar blixtrade så att det syntes ljusår omkring. Ja, det var en fest.

Till och med universums härskare lade märke till den lysande samlingen, trots att han hade så mycket att göra att han sällan hann göra någonting.

Men centrum av universum är inte oändligt. Alla kan inte få plats. Därför fanns det månar som bestämde vilka som vara inne, och vilka som var ute. Vilka som var hippa – och vilka man ville slippa.

Tovade ullfigurer trängs på en fest i rymden. Två runda, halvt upplysta månar fotograferar med gamla pressblixtar som slår gnistor, och gäster med planethuvuden, stjärnkronor och sammetskappor knuffas för att komma framför kameran. En gäst har knuffats omkull. Vid bildens kant, nästan utanför, står den gyllene stjärnan med blekt ansikte, undanträngd och obemärkt. Illustration till Sagan om stjärnan av Christer Barregren.

Den vackra stjärnan var inte lika glad. Förut kom alla för att se på henne. Nu var det ingen som brydde sig om henne längre. De var för upptagna av sig själva.

Till slut fick hon nog. Hon tog ett skutt ut i tomma rymden och försvann.

Den en gång så lysande stjärnan reste från galax till galax på jakt efter stjärnglans. Visst var det många som ville se henne – den gamla stjärnan – men de flesta ville bara spegla sig i hennes falnande glans.

Ingenstans fick hon skina ifred. Och ju mer hennes ljus falnade, desto längre bort sökte hon sig i stora, mörka rymden. Ju mörkare det var, desto mer syntes hon.

Då fick hon syn på ett svart hål som simmade omkring i rymden.

Svarta hål smyger omkring i rymden på jakt efter stjärnor och planeter och elaka föräldrar. Allt de hittar äter de upp.

En tovad ullfigur, den gyllene stjärnan, står ensam i den mörka rymden med handen mot bröstet och tittar häpet med öppen mun. Hennes strålar av guldtråd spretar åt alla håll. Bakom henne svävar ett svart hål, runt som ett klot och med en fena som en haj. Det ler med vita tänder, och i fenan håller det fram ett kontrakt. Illustration till Sagan om stjärnan av Christer Barregren.

Stjärnan tänkte att här hade hon sin chans att bli odödlig och ihågkommen av alla.

Jag ska släppa in ljus i det svarta, tänkte hon. Jag ska lysa upp det mörkaste mörker och bli den berömdaste stjärnan i hela universum.

Att slukas av svarta hål är inte svårt. Kommer man tillräckligt nära sugs man in i dem, som damm i en dammsugare.

Snart kände stjärnan hur starkt det svarta hålet var. Det lockade och drog. Hon kunde inte stå emot.

Hon sögs in i det svarta hålet och syntes aldrig mer.

Så gick det till när universums lysande stjärna slukades av universums svartaste hål.

Inne i det svarta hålets mage, med väggar av mörk sammet och en rad runda fönster ut mot den blå rymden, sitter stjärnan på en liten pall. Hon har blivit en gammal mormor med runda glasögon, sjal och några böjda strålar av guldtråd kvar i håret. Hon skrattar med glada halvmånsögon medan hon läser högt ur en sagobok. En lykta bredvid henne lyser upp henne, och runt omkring sitter små stjärn- och planetbarn och lyssnar. Illustration till Sagan om stjärnan av Christer Barregren.

Tur att detta hände för mycket länge sedan, på en plats långt borta. Annars hade det varit för sorgligt.

Tankar och kommentarer