Sagan om trasmattan

En gumma kom vandrande stigen fram med en trasig matta under armen. För bara några dagar sedan hade hon badat i parfym och dansat på guld. Nu var allt borta. Det enda hon ägde i denna värld var en gammal trasmatta som ingen ville köpa.

Ju längre hon gick, desto fattigare blev torpen. Nu stod gumman framför det fattigaste av dem alla och knackade på. En torpatös öppnade dörren på glänt. Gumman stack in foten i dörrspringan och sa:

– Fridens liljor på Lycksalighetens ö! Får jag söka skydd här, undan vind och regn? Då är jag fröken evigt förbunden och ska belöna henne med en gåva som hon sent ska glömma.

En sådan vältalighet borde skrämma bort vem som helst, men torpatösen var helt allena i världen. Hennes far hade gått under isen, och hennes mor blivit tagen av trollen. För henne var alla avbrott var välkomna.

– Mor är välkommen att stanna så länge hon vill, sa hon.

Och gumman stannade hela natten.

Nästa morgon ville hon ge bort sin gamla trasmatta som tack för god välfägnad.

– Denna matta är magisk, förklarade hon. Den kommer att uppfylla alla era önskningar. Men bara om de är goda! Om hon önskar sig något elakt kommer mattan att sluta fungera.

Torpatösen tog mattan till bäcken för att tvätta den. Vattnet var kallt och hennes händer blev stela. Då tänkte hon på det som gumman sagt. Att mattan skulle ullfylla alla hennes önskningar. Hon trodde henne inte, så klart, men ändå... Hon höll mattan i sina rödfrusna händer och sa högt och tydligt:

– Jag önskar mig en piga som älskar att tvätta trasmattor.

Och knappt var det sagt, så stod en piga framför henne.

– Jag kan tvätta mattan åt er, sa pigan. Jag är expert på trasmattor.

Pigan började skrubba och banka och skölja och vrida mattan, samtidigt som hon sjöng för sig själv.

Torpatösen såg sig omkring. Vad mer kunde hon ändra? Vart hon såg, såg hon nöd och elände. Grisen hade fått tarmvred, geten led av skörbjugg och tuppen hade satt i halsen. Ack, som det blivit sedan mor försvann. Brunnen sinade, mjölken surnade och sillen ruttnade. Tänk om hon kunde ställa allt tillrätta?

Hon tog mattan i hand och sa:

– Jag önskar en husmor, som kan laga sötebröd och mumma åt mig och min piga.

I nästa stund såg hon rök i skorstenen. Och doften av nybakat bröd spreds över nejden. Mattan var riktig! Den uppfyllde alla hennes önskningar.

En månad senare var det vår i luften. Blommor blommade på marken, fåglar flög i luften. Och det fattiga torpet var förvandlat till ett slott.

Torpatösen var nu en slottsfröken, fin och förnäm. Hon hade hundra pigor som tvättade och putsade, fejade och skurade. Allt var skinande rent. Och i köket basade husmor över hundra kockar som lagade mat i en stor ugn.

Mat behövdes i mängder, för slottet var fullt med friare. Slottsfröken var ung, vacker och rik. Mer behövs inte för att friare ska komma ridande på vita springare, redo att fria.

Annat var det förr, när hon var en fattig torpatös. Då var det ingen som bad om hennes hand, trots att hon var klädd i säck och aska.

Slottsfröken tyckte att friarna var roliga. Men vad hon skulle ha dem till? En ville slåss mot häxor för att visa sitt hjältemod. En annan sjöng kärleksballader så hon knappt fick sova om natten. En tredje pratade baklänges, och en fjärde lekte med elden. Mest sprang de i vägen och glodde surt på varandra.

En dag kom självaste kungen ridande och befallde friarna att hurra medan han föll på knä framför slottsfröken.

– Gift er med mig! sa han.

– Varför? sa hon.

– Ni har allt en kung kan önska, sa kungen.

– Och vad önskar sig en kung? frågade slottsfröken.

Här nånstans önskade kungen att slottsfröken skulle säga ja till hans frieri – och sedan hålla tyst i nöd och lust.

– Jag önskar att leva lycklig i alla mina dagar, sa han och viftade till sig prästen för att få saken överstökad.

Då fick slottsfröken nog av friare. Man kan säga att bägaren rann över. Att måttet var rågat. Hon tänkte inte låta udda vara jämnt.

– Och jag önskar att ni vore en padda, sa hon.

Men det skulle hon inte ha sagt. Kungen förvandlades till en padda och alla flämtade till.

– Fort! Kyss paddan! skrek prästen.

Men innan någon hann kyssa den förpaddade kungen hoppade han ut genom ett fönster och försvann.

– Hon är en häxa! skrek en av de friarna.

– Elden är lös! skrek en annan.

– Ylf! skrek den tredje.

Och så försvann de allihop. Prästen och slottet med. Maten, pigorna och husmor försvann de också. Allt försvann.

Nu var slottsfröken åter en fattig torpatös, och det enda hon ägde i hela världen var en trasig gammal matta, som inte uppfyllde några önskningar mer.

Har du varit fattig? Det är inte lätt, särskilt inte om du en gång varit rik. Hur skulle torpatösen kunna arbeta på åkern igen? Och tvätta kläder i den kalla bäcken? Hon som hade haft allt.

Snart gick hon från gård till gård för att sälja mattan, men vart hon gick fick hon nej. Till slut kom hon till en stad. Men ingen ville köpa hennes matta där heller.

Ju längre hon gick, desto fattigare blev husen. Nu stod hon framför det fattigaste av dem alla och knackade på. En blind gubbe öppnade.

– Snälla goa herrn, sa torpatösen. Vill ni taga denna matta som en gåva? Jag har burit den i nöd och lust, men nu önskar jag att lägga min börda ifrån mig.

Gubben hade inte mycket glädje kvar i livet. Hans fru var död. Han själv var blind. Och katten hade rymt hemifrån. Men mattan luktade gott av sötebröd och mumma, så han tog emot den.

Han smekte mattan och sa:

– Jag önskar att jag såge hur du ser ut.

Och i nästa ögonblick såg han allt. Gubben hade fått sin syn åter.

Det första gubben såg var katten som satt lapade mjölk på grannens trapp. Men för övrigt såg han inget som han gillade.

Staden liknade inte staden som han mindes från sin ungdom. Var fanns hästarna? Var fanns fåglarna? Var fanns skeppen i hamnen? Allt han såg var stinkande automobiler och rykande fabriker.

Han önskade gå barfota på sin barndoms stigar. Han önskade höra kyrkklockorna slå och känna lukten av skog. Och här hade han en matta, som uppfyllde alla hans önskningar.

Gubben tog med sig mattan och gick genom staden. I ett huj försvann stinkande automobiler och skramlande spårvagnar. Ångbåtar förvandlades till ståtliga skepp med böljande segel, och gator blev till stigar.

Fabriker, bort! Skorstenar, bort! Fram med träd och gröna ängar. Här var det skugga, här var det sol, här var det gott om nattviol.

Han kom till en folkpark. De spelade musik. Människor dansar. Han minns – ja, där mötte han sin fru när de var unga.

Han önskade sin ungdom åter. Han önskade sin fru åter. Han önskade livet tillbaka. Men allt kan man inte få. De som en gång lämnat jämmerdalen kommer inte tillbaka, hur mycket vi än önskar. Besviken gick han vidare.

Han kom till stadens rikare kvarter. Där gick de män som förvandlat hans stad till aska och ruiner, de som hade gjort den blåa himlen svart och den gröna marken grå. Där gick de med sina stora plånböcker och ännu större magar. De planerade nya fabriker och fler skorstenar, som kunde spy aska och eld över stad och land.

Det var mer än han tålde att se.

– Jag önskar att skogens alla vilda djur ska komma och jaga er ut ur stan! skrek han.

Han såg att alla stirrade förvånat på honom. Sedan såg han inget mer. Han var åter blind.

Hur gubben kom hem är det ingen som vet. Han knuffades än hit, än dit och var nära att köras över av framrusande automobiler. Till slut hörde han katten som ropade på sin husse, och så hittade han hem.

Hem och hem förresten. Ett ruckel var det. Inget av värde fanns kvar. Han kunde lika gärna bränna alltihop. Och mattan först av allt.

Då kom en ung snickare förbi och frågade om han fick köpa mattan.

– Jag ska sy mig en rock och söka lyckan i världen, sa snickaren.

Gubben sa som det var, att mattan var magisk men inte hade bringat honom någon lycka för det.

Snickaren sa att han skulle återbörda mattan till dess rätta ägare, men innan han gick fick gubben önska sig en sak. Men bara en sak.

Och så börjar snickarens resa.

Han gick från gård till gård och frågade efter mattans rätta ägare. Ingen ville kännas vid den trasiga mattan, men många kunde berätta om den unga torpatösen som velat sälja den.

– Henne ska jag snart finna, sa snickaren och gick vidare.

När han hittade torpatösen berättade hon om slottet som försvann och om paddan som varje natt kväker under hennes fönster. Sedan berättade hon om gumman som haft mattan före henne.

– Henne ska jag snart finna, sa snickaren.

Men innan han gick vidare fick torpafröken önska sig en sak. Men bara en sak.

Och så fortsatte det. I ett år och tre dagar gick snickaren till den ena ägaren efter den andra. Alla berättade de samma sak. Mattan hade uppfyllt alla deras önskemål, men så fort de önskade något elakt så slutade mattan att lyda.

Snickaren lät alla som en gång ägt mattan att önska sig en sak. Men bara en sak. Sedan gick han vidare. Inte en enda gång önskade han något för sin egen del. Och aldrig önskade han något ont.

Till slut var mattan så sliten att den knappt höll ihop. Då mötte snickaren en fattig präst som sa att han fått mattan av jättarna i berget.

Snickaren gav sig upp i bergen och hittade jättarnas grotta. Väggarna var täckta av mattor med fantastiska bilder. De hade invävda sagor om drakar och troll, slott och paddor och sköna prinsessor. Allt som går att hitta i sagans underbara värld.

Snickaren trängde djupare in i grottan, och allra längst där inne satt en kvinna som vävde mattor.

Och nu närmar vi oss slutet.

Väverskan var precis så vacker man kan tänka sig, med jord under naglarna, färg på kinderna och rufs i håret. Klart att snickaren blev kär. Allt annat hade varit onaturligt.

– Det är en storm på väg, sa väverskan, och då kommer jättarna tillbaka. När de ser dig så slänger de dig i grytan och äter dig till middag.

– Det ska inte hända, sa snickaren. Jag ska nog ta mig härifrån. Om du följer med mig.

– Jag kan inte, sa väverskan. Jag har inte kraft att ta mig härifrån. Jag kan bara hjälpa andra, inte mig själv.

– Jag kan hjälpa dig, sa snickaren. Jag har en matta som uppfyller alla mina önskningar. Säg vad du önskar så ska det ske.

Han räckte fram mattan som inte längre var en matta, utan ett trassel av trasiga trådar.

Väverskan tog mattan och började gråta. Hennes tårar föll på mattan som sakta smälte bort. Men i takt med att mattan försvann växte kvinnan i styrka och kraft. Snart hade hon fått sin ungdom åter.

– Det var jag som vävde den här mattan, sa hon. Jag gjorde den för att fly från jättarna, men de tog den ifrån mig och upptäckte dess magi. Sedan dess har jag vävt matta efter matta, men ingen har haft samma kraft som denna. Och nu är den borta.

– Vem behöver magi när kärlek finns, sa snickaren och tog väverskan i handen. Nu ska vi rymma! Kom med mig!

Och de sprang. De sprang och sprang. Bort från jättarna! Bort från grottan. Bort från berget där väverskan suttit i så många, långa år – böjd över sin vävstol.

De sprang tills de inte kunde springa längre. De föll och hela marken skakade. Här skulle de leva, och här skulle de bo. Här skulle de ha sitt hem tills tiden tog slut.

De hade en bit av mattan kvar, en liten bit. Med den kunde de önska sig en sista sak. Men bara en sak.

De önskade att alla som en gång ägt mattan och känt dess magiska kraft skulle komma på deras bröllopsfest.

Och visst kom de, alla som ägt mattan. Gubben från stan dök upp och sa att han aldrig sett ett vackrare par. Torpatösen kom med båda sina föräldrar. Även jättarna dök upp, men deras makt var bruten. De var mera som barn – och fick sitta vid ett bord för sig själva.

Festen varade i tre dagar och alla var så glada att de inte kunde önska sig något mer.