Sagan om vinden

Den gamla skogshuggaren var trött och tände en eld för att värma sitt kaffe. Han blåste en kraftig pust på glöden som flammade upp i en präktig låga.

Medan skogshuggaren hängde kaffekitteln över elden fladdrade pusten som tänt elden vidare ut i världen – en vind var född!

Medan skogshuggaren hängde kaffekitteln över elden fladdrade pusten som tänt elden vidare ut i världen – en vind var född. Det skulle bli en god vind, en som gjorde människor glada. Vinden visste detta, för han hade inte bara tänt en eld, utan också en gnista i mannens öga.

Så här är det. Det finns goda vindar, och det finns onda vindar i denna värld. Det finns vindar som bringar människor svalka, medan andra kastar snö i deras ansikten. Det finns vindar som sår frön, medan andra fäller träd i skogen. Vissa vindar fyller vita segel – andra river dem itu.

Den här vinden kände glädje i att hjälpa människor. Han blåste kornet torrt på böndernas åkrar och satte fart på kvarnvingarna.

Han reste med ångbåt och blåste på elden för att hålla ångan uppe. Ibland lekte han med skorstenen och blev svart av sot, eller roade sig med att flyga tjutande ut ur kaptenens visselpipa.

Därefter tog han sig an den stora oceanen. Han följde med ett skepp som skulle till bortre orienten. Det var ett styvt arbete, för skeppet hade många segel som skulle fyllas, och resan var lång.

Vinden såg många länder och prövade många arbeten – allt från att svalka sockerböndernas böjda ryggar i Filippinerna till att snurra munkarnas bönesnurror i Tibet.

När han kom till Kina såg han något han aldrig sett förut – flygande pappersdrakar som hölls tjudrade vid himlen med långa snören. Både barn och vuxna flög dessa drakar i alla former och färger.

Även kejsaren hade en kejserlig drake som han rastade varje dag. Det var den mest praktfulla draken av dem alla. Den ville vinden bli kompis med.

Till en början var kejsardraken inte med på noterna. Den slingrade sig och rullade runt i luften – steg och dök och flög högre än någon annan drake förut.

Vinden hade fullt sjå att hänga med, men snart hade han lärt sig alla konster och trick, det ena mer våghalsigt och halsbrytande än det andra. Han och draken blev bästa vänner och lekte ihop varje dag.

Till slut blev han så skicklig att kejsaren utsåg honom till kejserlig drakvind av första graden och gav honom en medalj. Det var den stoltaste dagen i vindens liv.

Så kom han att leva sitt liv, till lycka för andra och med glädje. Men nu ville han hem. Han kände sig inte längre ung och ville se skogen där han fötts. Han ville åter möta skogshuggaren som gett honom liv.

Han gav sig ut på de stora haven igen. Men den här gången var det yngre vindar som skötte seglen, medan han lekte med vimplar och flaggor, så de smattrade och slog och visade alla sina färger, särskilt när de närmade sig hamn.

Så kom vinden att möta alla sina gamla vänner. Åter gjorde han dem glada. Vart han kom lämnade han leenden efter sig. Men resan tog på hans krafter. Ju närmare hemmet han kom, desto svagare blev han.

När han äntligen kom tillbaka till sin barndoms skog hade han varit borta i över ett år, och det är lång tid för en vind. Nu var han liten och svag, som den dag han föddes.

Där, på en stubbe, satt den gamle skogshuggaren och njöt av solens värme. Även han var trött och kände att slutet var nära.

Då kom vinden fram till honom och rörde vid hans kind. Den gamle skogshuggaren kände doften av åkrar och hav och äventyr i främmande land – och ett leende lyste upp hans ansikte.

Det var det sista leendet som vinden såg, för nu fanns han inte mer. Sådant var hans liv, och sådant var hans slut.

Få tänkte på vinden när han var med oss, få saknade honom när han var borta. Men alla som träffade honom blev glada därav – och log en stund, innan leendena dog bort och livet gick vidare.