Sagan om vintern

Sent en höst föddes en vinter som inte var som alla andra vintrar. De andra vintrarna ville bli så kalla och snörika som möjligt.

– Se på mig! Jag kan göra piruetter! ropade åkervintern och snurrade runt så jord och is flög alla världens väg.

– Titta så alla hukar sig och springer sin väg! ropade ängsvintern som sniffade runt och jagade upp rådjur och grävlingar ur legor och gryt.

– Jag är lika kall som stjärnorna! ropade sjövintern som dök i vattnet och försökte fånga alla fallna stjärnor som simmade runt vid ytan.

– Ha! Ni är som barn bredvid mig! ropade bergavintern. Jag kan skaka berg och starta laviner och dränka er alla i snö.

– Ja, gör det! ropade vintrarna.

Alla utom en. En vinter ville inte ha för mycket snö.

– Då får djuren svårt att hitta mat, sa han.

Och inte ville han bli för kall heller, så bäckar och sjöar frös till is.

– Då får djuren svårt att hitta vatten, sa han.

Nä, det här var en mild vinter. Lyckligast var han när han fick sitta under en gran och drömma om våren.

Redan när han föddes som en kall vind i norr hörde han talas om den milda våren, hon som skulle komma efter den bistra vintern. Det sades att fåglar kom flygande från andra sidan jorden för att se henne. Att skogens träd blev gröna och blommor sköt upp ur marken där hon gick fram.

Alla blev glada när de tänkte på våren, men ingen blev glad då han kom. Alla ville att han skulle flyga hem till norr igen.

Det hjälpte inte att han blåste kalla vindar över nejden och spred frost över marken och försökte vara en duktig vinter – ingen tyckte om honom ändå.

Djuren i skogen burrade upp sina fjädrar och svepte sina pälsar hårt omkring sig och muttrade surt när vintern flög runt och försökte bli deras vän.

– Han borde frosta av, sa rådjuret.

– Han tror han är cool, sa ekorren.

Till och med månen log från sin hylla och muttrade något om amatörer.

Vintern drog sig undan. Han kröp djupare och djupare in i skogen och dagdrömde om våren.

Tänk om jag fick träffa henne och vi blev vänner, funderade han. Då skulle alla se att jag är snäll och ångra att de varit dumma mot mig.

Så en dag hörde han en fågel kvittra till:

Våren kommer, varm och skön.
Bort med bistra vintern kall.
Våren kommer, varm och grön.
Snart är vinterns saga all.

Så sjöng fågeln. Och vintern kände att våren var på väg. Luften blev varmare, vattnet porlade, träden knoppades, och djuren blev kära.

För vårens skull klädde han sig i sin vackraste vinterskrud. Frosten blänkte i granarnas päls. Forsen stelnade mitt i ett skutt. Istapparna glittrade, och snön dansade över marken.

Vintern som varit så mild frös till ordentligt, för han ville se ståtlig ut när den vackra våren kom.

Djuren i skogen klagade, förstås.

– Varför måste han ställa till med besvär nu när våren är på väg? muttrade räven.

– Han är en föredetting som inte vet att hans tid är ute, suckade mården.

– Bort med det gamla och in med det nya! ropade flyttfåglarna.

Och snart blev de bönhörda. Vintern som varit så grann blev mer nervös, ju närmare våren kom.

Han kände sig svag i knäna och darrig i benen. Hjärtat dunkade och svetten rann i bäckar över hans rygg.

Snön smälte bort i stora fläckar på hans mage. Istapparna föll ner på marken och gick i tusen bitar. Det kliade och skavde överallt.

Då kvittrade en fågel igen.

– Våren kommer! Våren kommer!

Och ur alla buskar och träd kom svaret.

– Våren är här! Våren är här!

Alla blev glada och vände sig mot våren. Men vintern var inte glad.

Om våren kommer nu kan jag inte visa mig, tänkte han.

Han var luggsliten och eländig, blöt och sur. Hans tårar föll tunga från träd och buskar.

Men där kom hon till slut. Liten och späd var hon, och knappt hade träden löv att skyla henne med. Men här var hon. Och hon var så vacker.

– Tack för att du har väntat på mig, sa hon och log milt mot vintern.

Hela natten satt de uppe och pratade och hade bara ögon för varandra. Vad de sa vet de bara själva. Men när morgonen kom var vintern åter en vindpust som flög hem till sina föräldrar i norr. Och våren var ensam kvar.

Så är det varje år. En natt får deras kärlek. Inte mer. Det är därför våren alltid bär ett drag av vemod mitt i allt det vackra. Och varje år berättar bäckarna sagan om vinterns kärlek till våren. Om du lyssnar riktigt noga kan du höra den.