Ur: Återskapade klassiker
Sapfo och Afrodite och Orfeus tårar
Gudars like är den man som kan sitta mittemot Sapfo och höra hennes ljuva stämma utan att hjärtat bultar.
Ännu är det inte för sent.
Sapfo ser mig, om så bara en stund, när hon hastar förbi.
Det är för sent.
Rösten stockar sig, tungan brister, en fin eld löper under hennes hud.
Hon har gjort det.
Svetten rinner ner, en rysning skakar hennes arma kropp och det syns mig som om döden vore nära.
Sapfo, min syster i striden, som fordom kallade på mig.
Hon har svalt Orfeus tårar.
Jag gav dem till henne.
För att göra henne lycklig.
Sapfo.
Allt är värt att våga.
Det började för länge sedan. När världen var ung. När jag var gudinna i full kraft.
Det började med Eurydike.
Eurydike, så älsklig att solen följde varje steg hon tog och blommor slog ut i hennes spår. Vinden bugade sig för henne och smekte hennes hår. De vilda djuren lät sig klappas på ängen.
Tyvärr såg hon inte ormen som gömde sig i gräset.
Hon skulle gifta sig med Orfeus, den frejdade hjälten, gudarnas älskling. När han spelade sin lyra böjde sig träden närmare för att lyssna. Floder flöt baklänges för att inte missa en ton. Stenar fällde tårar.
Den enda Orfeus inte spelade för var ormen, som störde musiken med sitt hissande.
Nu har kärleken slingrat sig in i Orfeus kropp. Den susar genom hans fingrar. Den får världen att stanna. Han spelar på sin bröllopsdag. Eurydike dansar på ängen.
Hymenaios facklor börjar pyra, röken blir mörk, ett omen.
En rysning skakar den arma flickan. Rösten stockar sig. En fin eld löper under hennes hud. Snart är hon blekare än ängens strå och ögats blick är skymd.
För vissa är underjorden svår.
I Sapfos hem finns myterna bevarade. De talar till oss från väggarna, stelnade i mosaik. På kvällen, i facklornas ljus, får hjältarna liv och kliver ner.
Orfeus söker sin brud i landet utan återvändo. Han passerar underjordens floder.
Acheron (förnekelse)
Styx (vrede)
Kokytos (förhandling)
Flegethon (utslocknad eld)
Lethe (glömska)
Hans musik leder vägen. Han når underjordens härskare, ber att få sin älskade tillbaka.
Kungen kan inte neka, ty lyran beveker hans hjärta. Drottningen kan inte neka, själv tagen ur blomman av sin ungdom. Drottningen spår i granatäpplets kärnor, söker ett svar.
Kronosstenen tynger underjorden, hotar att öppna Tartaros, mörkret under mörkret. Skulden kopplad till fadersmord måste läka. Då kan gudarnas tacksamhet räcka hela vägen ut.
Från början skapade jorden sin himlen och tog honom till make. De fick åskvädersbarn och blixtungar. De födde jordbävningar och storm.
I förakt gömde fadern sina barn i Tartaros, i mörkret, tills den yngste sonen, Kronos, skar av hans lem.
Den föll i havet. Ur det vita skummet föddes jag, Afrodite, kärlekens och krigets gudinna.
Innan jag förlorade min kraft.
Kronos tog över makten men i rädsla för sitt eget öde svalde han sina barn i samma takt de föddes.
Hestia
Demeter
Hera
Hades
Poseidon
Endast den yngste sonen, Zeus, blir utbytt mot en sten och får leva för att hämnas.
Stenen bär hela sanningen och skulden.
Orfeus ska spela för den. Eurydike ska bära den.
Så ska de lämna underjorden.
Orfeus musik framkallar ängen där Eurydike dansade. Den framkallar solen och blommorna, doften av gräs i vinden. Ormen är förpassad ur drömmen. I Orfeus musik finns ingen död, endast evig vår.
Musik vibrerar i sfärernas harmoni. Kronosstenen släpper taget, växer och blir lättare.
Utan att veta det skapar Orfeus de Elyseiska fälten, platsen där hjältar ska samlas efter döden – platsen för alla som gudarna har älskat. Det ska bli Eurydikes hem, men det vet han inte än, för ännu lever hoppet.
De närmar sig ljuset. Stenen är våt av tårar. Eurydike tappar den.
Orfeus vänder sig om och ser sin älskade lösas upp, fragmenteras, falla tillbaka i skuggorna.
Endast stenen blir kvar.
Den gråter än.
I Sapfos hem talar man om kronosstenen. Sapfo själv lyfter lyran, sjunger sånger om Orfeus och Eurydike. Gästerna rörs till tårar.
När Orfeus förlorade Eurydike tystnade hans lyra och han drev håglös omkring i bergen. Han vägrade till och med att spela för Dionysos. Då revs han sönder av Dionysos menader och kastades i havet.
Han räddades av en spillra från hjältarnas skepp, återsåg Mone. De sköljdes upp på Lesbos strand och fann ro i äppellunden där mina sparvar samlas.
Det var så jag lärde mig hemligheten.
Kronosstenen kallas Omfalos, världens navel. Zeus lät två örnar flyga jorden runt, och de möttes precis där.
Ett tempel har byggts över stenen. Apollon dyrkas där.
Människor vallfärdar till templet för att dricka stenens tårar, Orfeus tårar. Det sägs att drycken ger dig ungdomen åter. Att den ger dig skönheten åter.
Det är inte sant.
Tårarna måste blandas med underjordens fem floder för att bli verksam.
Jag föddes som kärlekens och krigets gudinna, älskad och fruktad under olika namn. Härar kallade på mig, ville ha mig vid sin sida. Sedan kom Ares och blev krigets gud i stället för mig. Jag gjorde honom till min älskare men är fortfarande halv. Nu åkallas jag endast för att lindra kärlekens sår.
Sapfo kallade på mig när hennes hjärta var i sorg. När hennes klingande ord från fjärran nådde mig spände jag för vagnen.
Vem kuvar ditt hjärta med sorg?
Vem vill inte älska det jag älskar?
Den som är orättvis ska finna mig obeveklig.
Den som flyr ska jag förfölja.
Jag stod vid hennes sida, den evigt lyckliga.
Vi var bundsförvanter.
Blommor flätade samman.
Åldern har slagit oss båda.
Sapfo ser mig hasta förbi, en gammal tjänare som brukade vara nyttig.
Hon ser inte den som ser allt.
Hon tar inte emot mina gåvor.
Vägrar att dela sina egna.
Flyr och låter mig jaga.
Jag vill få henne att älska, om än ovilligt.
Därför gjorde jag det.
Jag gick igenom de sju portarna, gudarnas väg till underjorden.
Vid den första porten fråntogs jag min krona, min gudomliga rätt. Vid den andra mina tecken, rosor och myrten. Sedan mitt bälte, som gav mig beundrare men inte vänner.
Jag kastade mina vapen. Vad är krigets och kärlekens gudinna utan sköld och spjut? Jag övergav min skönhet, släppte mina fåglar fria.
Vid sista porten mötte Persefone mig, underjordens drottning, kärnan i äpplet. Hon gav mig ett val: Återvänd som den du var eller lämna din fria vilja här.
Jag gjorde det för henne. Jag gjorde det för mig. Jag gjorde det för att kärleken tvingade mig.
Nu har jag inget val.
I sex dagar och sju nätter var döden mig nära.
Hjältarna samlas på de Elyseiska fälten. Men inte för att möta mig. Alla som gudarna en gång har älskat vandrar på fälten, lever i den eviga våren. Orfeus är på väg. Eurydike väntar honom.
Ingen väntar på mig.
Ingen kan älska det ouppnåeliga.
Ingen kan älska ett ideal.
Ingen kan älska en gud.
En droppande handduk.
Efter sex dagar och sju nätter är jag tillbaka i äppellunden. Inte längre gud, bara känslor utan makt. Och gudars like syns med den mannen vara, han som sitter mitt emot henne, utan att hjärtat bultar.
Kleis barn skrattar åt mig när de springer förbi.
Oskyldiga och vackra jungfru, min dryck är det enda som kan lugna ditt galna hjärta.
Må du leva väl.
Gudalika.
Jag ger henne Orfeus tårar.
Det sägs att drycken ger dig ungdomen åter. Att den ger dig skönheten åter. Att människor endast ser dina bästa sidor och älskar dig för det.
Det är den bittra sanningen.
Aldrig har hon varit så beundrad som nu. Hon är det ouppnåeliga idealet, en hyllad gudinna, den sista musan.
Folk vallfärdar för att höra hennes ord, för att bli sedda i hennes närhet. Ogifta ynglingar spänner hästar för vagnar. De förväntar sig att vidröra himlen.
Människorna ser hennes bästa sidor och älskar henne endast för det.
Men vem kan älska det ouppnåeliga?
Vem kan älska ett ideal?
Vem kan älska en gud?
Omåttliga djur.
De ser inte henne, det gör bara jag.
Det underbara vi upplevt.
Dina ord, Sapfo.
Dina ord!
Sapfo hastar mot den Leukadiska klippan, där de olyckligt kära kastar sig ned för att möta döden.
Hon bär sina alster, dessa dikter som gav henne beundrare men inte vänner.
Hon river sönder sitt livsverk, kastar orden ned för klippan. Så frånsäger hon sig sin krona, sin gudomliga rätt. Hon överger sin skönhet och sina budbärare.
Inte längre gudars vän.
Kvinna utan makt.
Selleri.
Mina sparvar flockas runt klippan, fångar fragment, de som ska leva i evighet.
Aldrig kommer du tillbaka till mig.
Att vara, att nå fram.
Rör inte stenarna.
Annars vinter.
Tankar och kommentarer
Inga kommentarer än. Lämna gärna en hälsning!