Sagan om brott och straff

Rasko hade stigit upp tidigt för att undvika sin hyresvärdinna och drev nu omkring i gränderna i Sankt Petersburgs fattigare kvarter.

Solen lovade ännu en dag av bultande hetta, och det sista han ätit var en tunn löksoppa i sällskap med den försupne Marmelad, vars ögonsten till dotter jobbade för pantlånerskan.

– Hon är en ängel, hade han sagt. Jag är en skurk och min Sonja är en ängel. Jag, hennes far, går till henne och ber om hennes sista pengar. Och hon ger dem till mig. Hon vet att jag kommer att supa bort dem, men hon ger dem till mig. Det är därför jag super. För att glömma hur usel jag är.

Rasko kände till Sonja. Hon jobbade hos pantlånerskan när han pantsatte sin systers avskedsring. Hennes far hade rätt – hon var en ängel, vars vingar fastnat i smutsen. Hon hade sett på honom med ögon som visade mer kärlek än han kunde bära.

Men pantlånerskan hade ingen kärlek i sin blick. Hon hade sett föraktfullt på ringen, vridit och vänt på den, bedömt dess värde. Han hade kunnat dödat henne då. Hon var en lus som sög blodet ur de fattiga. Han skulle göra världen en tjänst. Den hand som tog emot det smutsiga myntet hade kunnat döda. Han visste det då. En människa kan döda en lus utan att förlora sin själ.

Det var då. Och nu var nu. Han hade kommit fram till Hötorget. Där blev han avsläppt för två år sedan, en ung man från landet, med en resväska tryckt mot bröstet. Han hade kommit till staden med familjens sista hopp och pengar.

I breven hem gick hans studier bra, men i verkligheten kröp bokstäverna ihop till ord som inte gick att förstå. Och nu var de på väg hit, hans mor och hans syster. För att ”få hans välsignelse” hade det stått i brevet. Hans syster skulle gifta sig. Det är en ”glädjens dag”, skrev mor.

Hans syster hade arbetat hos en ”ej obetydlig man” sedan en tid tillbaka (jaså, minsann). Mannen hade ”tagit henne till sig” och friat trots att hon – hans syster – stod under honom i såväl ställning (vilket kräk) som värdighet (löjligt).

Han knöt näven om brevet i fickan och blundade. ”Vilken nåd”, skrev mor. ”Nu har du råd att avsluta dina studier.”

Faderns silverklocka hade han också pantsatt, och fått en struntsumma av pantlånerskan. Att en sådan lus fick leva och suga livet ur sin omgivning, medan unga män med ambitioner stod som tiggare i livets väntsal, var det rätt, det?

Han började gå, vet inte vart, bort! Han närmade sig stadens livligare kvarter. Några matroser rökte cigarrer. Utlänningar köpslog om varor. Vagnar skramlade fram, och hästarnas hovar ekade mot stenarna. Trötta glädjeflickor såg sig om efter lämpliga byten, men deras blick gled över Rasko, som om han inte fanns.

Han stannade upp mitt på gatan, redan andfådd, drog sin kappa tätare omkring sig, trots att det var varmt. Den var lagad så många gånger att det knappt fanns något kvar av det ursprungliga tyget.

Var var han?

Han hade stannat utanför pantlånerskans hus, det såg han nu. En gårdskarl högg ved, och varje slag fick Rasko att rycka till.

– Det var då också ett djävla sätt! skrek han åt mannen som stannade upp med yxan höjd i luften.

Rasko skrattade till, förvånad över sin egen röst. Den lät så tunn och gäll mot mannens slöa blick.

Mannen fortsatte att glo på Rasko med yxan över huvudet.

– Det gör ingenting! ropade Rasko och viftade med armarna åt honom att fortsätta.

En sån otrolig dumhet. Och sådant måste man stå ut med.

Han kom ut på en större gata, där vagnarna dundrade förbi med de rika som flydde stadens hetta för sina hyrda sommarvillor.

Där såg han Marmelad tveka i skuggan av en gränd, osäker på vilken väg han skulle välja. Marmelad argumenterade med sig själv, vägde för och emot.

Rasko ropade:

– Hittar du inte hem, din gamle suput?

Marmelad kikade ut efter den som bråkat. Så kände han igen Rasko och höjde handen i en skål.

– Rasko! ropade han och gick några vinglande steg emot honom, duckade för ljuset, fäktade med armarna som om solen var en otäck insekt som inte ville lämna honom i fred. Rasko! ropade han igen och klev ut i gatan.

Marmelad såg inte vagnen som kom rakt emot honom. Han såg inte kusken som svor och svingade sin piska, medan rockskörtet fladdrade bakom honom likt djävulens vingar. Han såg bara sin suparbroder.

Marmelad slogs omkull av hästarna och drogs in bland hovar och seldon och krossades under vagnens hjul. När han kom ut på andra sidan var han en säck av kött och blod.

Folk rusade till från alla håll.

– Vem är han?

– Han måste till sjukhus!

– Har han pengar till det?

En polisman kom springande.

– Ur vägen! Ur vägen! Han kastade en blick på Marmelad. Vilket drägg! Inget sjukhus kommer att ta emot honom. Bär hem honom till hans familj istället. Och låt honom dö där. I frid.

– Men vem är han?

– Var bor han?

– Det är bara en suput, sa någon. Inget att bry sig om.

– Jag vet vem han är, sa Rasko. Hans namn är Marmelad. Och jag vet var hans dotter arbetar. Jag ska gå till pantlånerskan och berätta för Sonja att hennes far är döende. Ta detta. Det är det sista jag har. Bär hem honom till hans familj.

Rasko gav polismannen sina sista kopek och gick tillbaka samma väg han kommit, men den här gången med en feberhet känsla av brådska.

Marmelads dotter hade offrat sig, tagit ett jobb som ingen ville ha, för att sätta mat på bordet åt sina hungriga styvsyskon, för att hennes far supit bort alla deras pengar.

Var det rätt?

Nej!

Mannen som högg ved var borta, men yxan var kvar. Lika lätt som man mosar en lus, tänkte han.

Han tog upp yxan, smet in genom porten och gick uppför den knarrande trätrappan. Pantlånerskan bodde på tredje våningen. Dörren stod glänt. Rasko petade upp dörren med yxan, klev in, men där var tomt.

Det första rummet var långsmalt som en kista. Solen brände mot fönstret vars gardiner en gång varit vita, och dammet svävade runt i rummet så tjockt att det skapade en spöklik skugga på den gula tapeten.

Rasko tvingade sig att ta djupa andetag för att hantera känslan av att drunkna. Där stod kistan med guldet. Rasko hade spanat in den förut. Men nu var kistan tom, så när som på lump och gammalt skräp.

Det fanns inget i kommoden heller.

Och inget i hörnskåpet.

Bara damm.

Det fanns inget av värde någonstans.

Allt var fattigt, torrt och dammigt, precis som i hans eget krypin.

Hur var det möjligt?

Rasko knuffade upp dörren till det andra rummet och stegade fram till en skänk som pryddes av en kanna och ett tvättfat i emalj. En död spindel låg på rygg i kannans botten – övergiven med hopdragna ben, som om den kramade sig själv.

Besvikelsen kröp i kroppen på honom. Han började frysa i det varma rummet, samtidigt som svettpärlor rann nerför hans nacke. Då hörde han det. Någon andades i rummet. Det stod någon bakom dörren och tittade på honom.

Rasko kände yxans tyngd i sin hand, kände tyngden i tanken som skulle bli till handling. Han höjde yxan samtidigt som han vände sig om och rusade mot den som gömde sig.

I en glimt såg han bilden av en mager stackare i trasig kappa, en man som rusade emot honom med skräck i blicken.

Rasko skrek och högg.

Ett krasande ljud hördes när spegeln splittrades i hundra bitar. Glasskärvor regnade ner över honom, och i varje skärva såg han sig själv bli skuren i bitar.

Sedan blev det tyst. Det enda han kunde höra var hjärtat som bultade mot tinningarna.

Rasko föll på knä framför den trasiga spegeln och stirrade på de blodiga spegelbitarna. Han såg sitt eget ansikte, en mager stackare med trasig kappa och skräck i blicken.

Det hördes rop utanför. Män kom springande. De fyllde hela rummet.

Händer.

Armar.

Ben.

Lukten av varm andedräkt mot hans ansikte. Tobak, sprit, gula tänder och svettiga polisonger.

Röster i hans öra.

– Nu har vi fått nog av dig, din lus!

Rasko ville svara. Han var ingen lus. Han var bättre än dem. Han hade kommit till staden för att gå i skola, som en god son. Han hade inte menat att döda någon.

Allt blod bland glasskärvorna på golvet, vad ville han säga med det?

Det är ert blod, ville han säga.

Vårt blod!

Staden suger upp vårt blod, våra tårar och vår svett. Vi mals ner och blandas med gatans smuts. Vi ligger alla där – i dammet – och klamrar oss fast vid drömmar som pekar mot en himmel som vi inte kan nå.

Det ville han säga.

Men allt som kom ur hans trasiga strupe var gurgel och vrål.

De drog ut honom på gatan. Han kröp undan slagen och sparkarna, försökte resa sig men knuffades omkull. Han dolde sitt ansikte med armarna. En kvinna drog bort dem och spottade honom i ansiktet.

– Slå ihjäl mig! skrek han. Ja, jag är en lus. Slå ihjäl lusen, bara – så som jag ville slå ihjäl pantlånerskan.

Människorna drog sig undan. De ville inte ta i honom. Han reste sig, föll och reste sig igen. Torkade bort blod från näsan och haltade ut i den bländande solen.

Först såg han henne inte. Sen såg han medlidandet i hennes ögon och visste att han var förlorad.

– Jag vet vem du är, sa Sonja. Du är Rasko. Du är min faders vän. Han talar ofta om dig. Hans ansikte skiner som solen när han ropar ditt namn.

Rasko föll till marken. För första gången på länge kände han frid. Inte för att hans lidande var över, utan för att det just hade börjat.

Efterord av författaren

Det finns vanliga människor som lydigt följer lagar och regler – och så finns det extraordinära människor, Napoleons likar, som har rätt att begå brott om det gynnar mänskligheten.

I denna febriga tankevärld simmar Raskolnikov omkring, en ung man som försöker leva upp till en teori som hans psyke inte klarar av.

I början av romanen Brott och straff dödar han pantlånerskan och hennes syster, men han får inte mycket glädje av sitt dåd. Varken pengar eller sinnesro får han. Till slut erkänner han brottet för polisen och accepterar att skickas på straffarbete i Sibirien.

Brott och straff är en av de mest lästa romanerna i världen och en av de mest analyserade. Den kom ut som följetong i tidskriften Russkij Vestnik år 1866. Det är en tid då Fjodor Dostojevskijs Ryssland kokar av nya idéer: om nihilism, om utilitarism och radikal rationalism.

Dostojevskij hade själv dömts till döden, benådats i sista sekund och suttit i straffläger i fyra år. Han visste vad det innebar att förlora sin frihet, tvingas omvärdera sitt liv och möta en religiös omvälvning. Detta kom att påverka både hans liv och hans böcker, som säger att lidande kan leda till insikt.

I romanen jobbar inte Sonja hos pantlånerskan, utan vi får se hur hon uppoffrar sig och säljer sin kropp för att försörja sin far och hans nya familj.

Ju mer hon offrar sig för sin far, desto mer usel känner han sig, vilket driver honom ännu djupare in i alkoholmissbruk. Vi ser samma dynamik med Raskolnikov och hans syster. Han är den som ska försörja familjen; hon ska inte behöva offra sig för hans skull.

Kvinnorna blir en spegel som visar männen hur långt de är ifrån sin idealbild. Marmeladov kan inte ändra sig och går under. Raskolnikov klarar att se sig själv som den han är i sista stund – och påbörjar den långa vandringen mot förändring.

Därför lever han än.