Kungen och du’Ellen

Kungen förde tekoppen till munnen, väl medveten om att alla tittade.

Han funderade på att skapa skandal genom att inte höja lillfingret i 45 graders vinkel. Men – nej, det vore dumt. Det kunde bli oro i landet och bråk med grannländerna. Sånt hade hänt förr.

En gång för länge sedan hade kungens farfar hällt salt istället för socker på gröten och sedan vägrat att äta upp. Det hade nästan lett till inbördeskrig.

Kungens egen far tappade ett ägg på golvet och skyllde på hunden. Det misstaget gjorde han aldrig om. Kocken och hundstallmästaren hade nästan invaderat Grannlandia.

Grannlandia är ett främmande grannland i norr, där män dansar baklänges och kvinnorna kan förvandlas till djur. Inget trevligt ställe att invadera.

Nej, för att undvika skandal höjde kungen sitt lillfinger och surplade ljudligt på sitt te. Det gick ett sus genom församlingen när alla andades ut.

Hela rummet var fullt med folk. Man trängdes för att se kungen äta. Det hade man gjort så länge någon kan minnas. Sedan kunde man säga:

– Allt är väl med kungen. Allt är väl med landet.

Kungen plockade upp en tesked och skulle knacka hål på ett ägg. Då hände det som inte fick hända. Det var en ekorre på bordet. Och inte vilken ekorre som helst. Den hade kläder på sig. Höga stövlar. Och ett svärd.

Kungen tittade upp. Publiken ställde sig i givakt. Ingen hade sett ekorren. Det var tur.

Det fanns så mycket mat på bordet att sju skogshuggare med fem fruar och åtta bortbytingar kunde äta sig mätta tre gånger om. Och ändå ha mat över till grisen. Därför kunde ekorren spatsera fram till kungen utan att någon såg det.

– Goddag, sa ekorren. Mitt namn är Snabb du’Ellen. Jag har kommit för att uppfylla en spådom.

Kungen tappade teskeden i pur förvåning. Det gick ett sus genom publiken. Kungen plockade upp teskeden. Publiken andades ut.

Kungen nickade åt en grupp musiker som satt i ett hörn och såg uttråkade ut. De ryckte till och började spela på basfiol och flöjt. Ingen spelade i takt för det var sällan de fick spela, men nu tog de skadan igen och blåste på för kung och fosterland.

Kungen höll en servett framför munnen så ingen skulle se honom tala.

– Mitt namn är Kungen, sa han. Och du är välkommen att dela en enkel måltid med mig.

Kungen nickade omärkligt. Publiken såg det. Och bugade. Eller neg. Allt efter sed och tradition.

Snabb du’Ellen svepte av sig hatten i en elegant gest och satte sig ner.

Fortfarande hade ingen sett henne.

Kungen höll en tekanna framför ansiktet och frågade:

– Te?

Publiken ställde sig på tå för att se.

– Tack, gärna, sa ekorren.

Kungen lutade sig åt sidan, så han skymdes av en stor fruktskål:

– En vindruva?

Publiken lutade sig åt sidan för att se vad kungen gjorde, men ingen såg att han gav en vindruva till en ekorre.

Det var riktigt trevligt med sällskap, tyckte kungen.

Från och med den dagen åt Snabb du’Ellen förfrukost, frukost, middagsmål, eftermiddagste, skummemål, kvällsvard och nattmacka med kungen varje dag.

Kungen bad om mat, mera mat! Snart hade han ett helt berg framför sig. Publiken såg bara toppen på hans mössa som vippade när han talade.

Kungen utökade sin orkester med en takthållare, en notdragare och en kanonist för extra effekt. På så sätt kunde ingen höra honom skratta åt du’Ellens pälsresande historier.

Den lilla ekorren hade rest vida omkring, upplevt stort och smått och allt däremellan. Hon hade massor att berätta, speciellt om Grannlandia, där män dansade baklänges och kvinnor kunde förvandlas till djur. Och där kejsaren dresserade sina kackerlackor att hämta hans morgontofflor varje gång han glömde sin namnsdag.

Snabb du'Ellen kunde göra konster, som att spetsa vindruvor på sin värja. Eller hoppa genom flottyrringar som kungen rullade över bordet.

Folket pratade om kungens lustiga vanor och visste inte vad de skulle tro. Å ena sidan blev de oroliga och fruktade att krig och galenskap var nära. Å andra sidan var kungen gladare än vanligt. Han gick ofta och sjöng för sig själv eller skrattade utan anledning.

För att ingen skulle tro att deras kung var konstig började resten av befolkningen också att sjunga och brista ut i skratt när man minst anade det. Det blev på det hela taget en ganska trevlig tid.

En dag tog Snabb du’Ellen mod till sig och frågade om kungen ville gifta sig med henne.

Kungen visste inte vad han skulle tro. Gifta sig med en ekorre?

– Det var därför jag reste hit, sa hon, över höga berg och djupa skogar, genom sju år av träsk och leda, för att uppfylla en spådom.

Nu mindes kungen. Redan första dagen hade du’Ellen sagt något om en spådom. Men vad? Han hade inte frågat.

För ta igen skadan berättade han om sin egen spådom.

– Det finns en spådom, sa han, som säger att jag ska gifta mig med en vild prinsessa och leva fri i alla mina dagar.

– Jag är en prinsessa! sa ekorren. Om vi gifter oss kommer mitt land att slås ihop med ditt. Ingen behöver längre frukta krig och grämelse.

Nu satt kungen i en knipa. Den lilla ekorren hade blivit honom kär, men om han gifte sig med henne skulle de andra kungarna skratta åt honom. Och kanske peka finger. Det kunde bli kaos och kalabalik.

Han var tvungen att tacka nej.

Snabb du’Ellen slokade med svansen och mumlade något om ödets tunga lott, innan hon försvann ur kungens liv, lika oväntat som hon dykt upp.

Nu var det tomt vid kungens bord. Ingen ekorre som berättar roliga historier. Ingen du’Ellen som sjöng osedliga visor eller fäktades med persiljekvistar.

Kungen ville inte äta eller dricka och nickade åt orkestern att vara tyst.

Folket höll andan för att inte drabbas av panik. Allt är inte väl med kungen. Allt är inte väl med landet.

Till slut steg en modig riddare fram.

– Vad skola wij, Folket, göra så att Kungen, eders Majestätiska Höghet, skola blifva lycklig igen? sa hon. När herr Kungen är ledsen är Folket också ledset. Barnen leker inte med sina leksaker, och de vuxna slipar svärden.

– Ge mig en ekorre! sa kungen. Jag önskar mig en ekorre.

En ekorre? sa folket. Var det så enkelt? Ekorrar fanns ju lite varstans.

En man drog sig till minnes att han sett en ekorre i skogen. En annan mindes att han sett en i trädgården. En tredje att han hade en under hatten.

– Men inte vilken ekorre som helst, sa kungen. Hon ska ha kläder. Och svärd. Hon ska sjunga och berätta roliga historier. Jag skulle ge halva mitt kungarike för att få henne tillbaka.

I nästa ögonblick var rummet tomt. Alla sprang för att leta efter en ekorre. Det är inte var dag man har chansen att vinna ett halvt kungarike. Utan att ens behöva gifta sig.

Nu följde en spännande tid då alla letade efter ekorrar, klädde dem i kläder och lärde dem konster.

Många ekorrar passerade kungens ögon, men ingen av dem var Snabb du’Ellen – och du’Ellen var den enda kungen ville ha.

Nu spreds ett rykte att kejsaren av Grannlandia hade hittat en ekorre som gick med stövlar och svärd och drog rövarhistorier så det sjöng i öronen.

Alla visste att grannlandierna kunde förvandla sig till djur, så egentligen var det fusk. Men ingen vågade stå i vägen när kejsaren av Grannlandia gick fram till kungen och ställde en gyllene bur på bordet.

– Här har’u den du söker! sa kejsaren. Nu e halva kungarike mitt. Å när min försvunna styvdottir dyker upp efter sju år i träsk och leda, då ska ho gefta seg med deg och få den andra halvan också. För så säger spådomen. Ha! Hoho! Hi!

Då hände något märkligt. Kungen tog ekorren och höll den mot sitt öra. Den viskade något. Kungen log och sa med hög röst:

– Jag tar ekorren. Du får halva riket. Och när jag gifter mig med din bonusdotter får hon den andra halvan också, för så säger spådomen.

Kejsaren av Grannlandia skrattade så att hela slottet skakade. Så här roligt hade han inte haft sedan han fjärtade i bastun och alla kackerlackor svimmade.

Och när kungen sa att han skulle gifta sig – nu, med en gång, inför prästen och denna församling, då skrattade kejsaren av Grannlandia så mycket att han fick hjärtsnörp och dog.

Se på den tiden visste de hur man roar sig.

Bröllopet hölls i kungens matsal, för där stod maten redan framdukad. Det var fullt med folk från golv till tak. Och alla var glada.

Prästen sa något på latin, som ingen förstod, och så var det bara kyssen kvar.

Kungen lyfte upp ekorren.

Alla höll andan.

Kungen lutade sig över ekorren.

Alla fortsatte att hålla andan.

Kungen kysste ekorren.

Poff!

Ekorren försvann i ett moln av rök.

Framför kungen stod en kvinna. Svart hår, mörka ögon. Hon hade något vilt och otämjt över sig. Nu såg alla vem det var.

Det var prinsessan Snabb du’Ellen av Grannlandia – hon som varit försvunnen i sju år av träsk och leda. Hon hade gift sig med kungen och fått halva hans rike. Och vice versa.

Alla hurrade och skrek. Allt är väl med kungen. Allt är väl med landet. Nu kunde man gå hem och äta mat.