Sagan om Fettpärlan

I

Trötta och söndertrasade hundar drar genom staden. De har varit med om människornas krig, och det har inte slutat lyckligt.

Nu är de besegrade, utmattade och jagade på flykt undan de preussiska vargarna.

Först kommer de vindsnabba budbärarna, whippet och greyhound. De susar genom staden likt en iskall vind som förebådar vinter.

Sedan kommer officershundarna, snobbiga bulldoggar som skryter om hur duktiga de varit, trots att de flydde först av alla.

Sist kommer fattiga byrackor som tvingats in i kriget mot sin vilja. De var först med att möta faran och de sista att fly. När man ser dem halta genom staden vet man att slaget är förlorat.

Snart flyttar fienden in och kräver omedelbar underkastelse. De präktiga stadsborna förvandlas till ömkliga knähundar.

– Det är inte bra för affärerna, sa Mr Bulldog och klappade sig på magen. Inte bra alls.

Mr Bulldog hade gjort sig en förmögenhet på att sälja dyr hundmat till soldater på båda sidor. Om kriget var slut, då var de goda tiderna också slut.

– I Morrmandie är vår flock intakt. Där har de inte stuckit svansen mellan benen än, sa amiral Schnauzer och slickade sig om mustascherna.

Amiral Schnauzer hade varit förutseende nog att gräva ner nödben i kullarna runt staden. Tyvärr hade han glömt var, och nu hade de fallit i fiendens tassar.

– Man kanske skulle åka dit, sa Sankt Bernard och sög i sig lite konjak från sin halskagge.

Sankt Bernard bar alltid en kagge med konjak runt sin hals. Konjaken var menad för hundar i nöd, men Sankt Bernard verkade aldrig finna någon som var i större nöd än han själv.

– Då är det bestämt, sa Mr Bulldog. Vi tar en vagn och reser till Morrmandie. Vi reser tidigt i morgon bitti. Vintern är i antågande. Jag känner det i min mage.

II

De var på benen innan gryningen. Vinden drog kall genom stadens bakgator, och snön fick deras ögon att tåras.

När de kom fram till hästdroskan hade de andra passagerarna redan tagit plats och borrat ner sina tassar i torrt hö.

En rödglödgad resekamin kämpade mot kylan och spred en hemtrevlig doft av snöblöt päls.

På ena sidan, med benen brett isär, satt Dogue de Bordeaux och talade om fördelarna med tidig avresa.

Bredvid honom, med en solfjäder i högsta hugg, satt hans hustru, Madame de Papillon, och nickade instämmande.

På andra sidan satt två bleka pudlar och tuggade på varsitt radband.

– Tråkiga tider vi lever i, sa Mr Bulldog och snurrade ett par varv innan han la sig med magen i vädret, mitt framför Madame de Papillon. Inte bra för affärerna, sa han och klappade sig på magen. Inte bra alls.

– Men trevligt med celebert sällskap, sa amiral Schnauzer och bugade sig för de båda pudlarna. Den äldre av dem slog honom på nosen med ett kors (men inte så hårt) och den yngre blev om möjligt ännu blekare.

– Skönt att komma sig iväg från nöd och elände, sa Sankt Bernard och såg sig omkring, utan att se någon värd att slösa konjak på.

– Ja, det är hemska tider, verkligen! sa Dogue de Bordeaux och sträckte ut ett ben för att putta bort Mr Bulldog. Vi, fortsatte han, det vill säga min hustru och jag – vi ser det som vårt uppdrag, vår moraliska plikt, så att säga, att stödja gossarna i den fria zonen. Det är därför vi reser till Morrmandie.

– Naturligtvis, sa Mr Bulldog som lite motvilligt la sig längre bort. Vi får alla uppoffra oss, på ett eller annat sätt…

Han avbröts när dörren öppnades igen och en katt tittade in.

– På väg till Mjaumandie? frågade hon.

Det blev tyst i vagnen. En katt! Skulle de resa med en katt? Visst, krig betyder uppoffringar, men det måste finnas gränser.

Mr Bulldog var den första som återhämtade sig.

– Morrmandie, morrade han. Vi reser till Morrmandie!

– Mjaumandie, säger du? Då har jag kommit rätt, sa katten och steg ombord.

Alla visste vem hon var, en katt som kallades Fettpärlan. En skamlös katt som kröp upp i människors knä och spann för grädde – medan de, hundarna, människans ”bästa vän”, var utkastade i kylan.

Detta var en besk medicin att svälja.

III

Vagnen satte sig i rörelse. Sankt Bernard muttrade något om middag på värdshuset (och kanske lite konjak till det).

Madame de Papillon mumlade, med en blick åt Fettpärlan, att de kanske inte släppte in vem som helst. Om det var ett fint ställe.

Pudlarna gjorde korstecknet och låtsades se ut genom fönstret, trots att det var kolsvart utanför.

Sedan var det tyst en lång stund, medan vagnen knirrade och ibland skakade till i vindbyarna.

Efter ett tag blev hundarna hungriga. De hade räknat med lunch under bordet vid något trevligt värdshus, men när de kikade ut genom fönstret såg de bara snö som yrde runt.

Om de ändå hade tagit med sig mat. Men vem tänker på sånt när krigets vindar vänder och man måste fly i hast?

Då knöt Boule de Suif upp ett tygbylte fyllt med godsaker.

– Får jag bjuda på lite strömming? sa hon vänd till Madame de Papillon.

– Tack, men nej tack, svarade Madame de Papillon med viss ansträngning.

Dogue de Bordeaux såg ut att vilja kasta sig över maten, men efter en sidoblick på Madame de Papillon, som stirrade rakt fram, skakade han sitt stora huvud och sjönk ihop.

Mr Bulldog var inte känd för att säga nej till en gratismåltid, men det där ”Mjaumandie” satt som en tagg i hans hjärta och han vände sig demonstrativt bort.

Pudlarna i hörnet rasslade sina radband och knep ihop läpparna.

– Nå, jag är inte den som tvekar i nöd, sa Sankt Bernard och snappade åt sig strömmingen.

Den sköljdes ner med konjak från kaggen och belönades med en rap.

Det bröt isen och hundarna tog för sig av maten. Till och med pudlarna gick med på att dela bröd och vin med katten.

IV

De åt under intensiv tystnad. Maten var det viktiga. Men efter en stund kände hundarna att de borde säga något. Det är svårt att tycka illa om någon som sitter precis bredvid dig, speciellt om denna någon just gett dig mat.

– Berätta, kära du, sa Madame de Papillon, varför reser en person i er, ehum, ställning, till Morrmandie? Eller Mjaumandie, som ni katter säger.

– Jag rev fienden i ansiktet, sa Fettpärlan.

– Ni gjorde vad? sa Madame de Papillon.

– En officer kom till huset och sa att han skulle bo där, sa Fettpärlan. Han luktade snus, krut och surkål – och tog inte ens av sig stövlarna. Människorna jag bor hos vågade inte säga nej. Men jag, jag rev honom i ansiktet och jagade ut honom på gatan. Jo, minsann.

– Ni talar som en sann patriot, sa Dogue de Bordeaux. Vi hade några officershundar på vårt gods också. Tänk att behöva vifta på svansen för dem hela dagarna. Det var inte lätt, det säger jag!

– Jag håller med! sa amiral Schnauzer. Jag var tvungen att dela hundkoja med tre fiendehundar. Hyggliga gossar på det stora hela, när du är ensam med dem, men jag skulle inte sniffa deras rumpor på stan.

Fettpärlan suckade.

– Att kämpa till sista man, det gäller oss alla, människa, katt och hund!

Ingen kunde neka till det.

– Och nu är jag en efterlyst katt, sa Fettpärlan. Jag är tvungen att fly, förstår ni. Jag måste även tänka på människorna jag bor hos. De har gett mig så mycket.

– Akta dig för människorna och deras gåvor, sa Madame de Papillon som kunde sina klassiker. Hon såg sig omkring för att inhämta medhåll från de andra hundarna, men hennes bildning hade gått dem över huvudet.

Fettpärlan fortsatte.

– Jag fick ungar förra året, förstår ni. Och människorna övertygade mig om att ungarna skulle få det bättre på landet. De fördes till en bättre plats. Och nu ska jag hitta dem.

Dogue de Bordeaux och Madame de Papillon utbytte blickar. Mr Bulldog kliade sig på magen. Amiral Schnauzer slickade sina mustascher. Pudlarna grep om sina radband och mumlade något som lät som en bön.

Sankt Bernards djupt liggande instinkt att rädda folk i nöd bröt fram. Han klappade katten på tassen och sa:

– Jag är säker på att ungarna har det bra.

Sedan tog han sig en stadig klunk konjak för att glömma alltsammans.

– Ni är fint folk, det märker jag, sa Fettpärlan. Inte som de andra. Hörde ni om byrackan som sålde dyr hundmat till båda sidorna? Skämt kött var det också, så våra gossar blev sjuka.

Mr Bulldog blev röd i ansiktet och snöt sig i en nosduk.

– Har aldrig hört på maken, sa han.

– Och vem var hundskrället som grävde ner ben runt hela staden? fortsatte Fettpärlan. Jo jo, det fanns gott om mat till fienden när de kom.

– Vad tråkigt att ingen vet vem det är, sa amiral Schnauzer och lånade Mr Bulldogs nosduk för att torka sig om mustascherna.

V

Det var sent på kvällen när de äntligen anlände till ett värdshus.

Det var fullt med folk som åt pastejer och kaninstuvning, ansjovis och ost.

Vid en kamin hängde blöta jackor som ångade i kapp med alla soppor som bars ut från köket. Stämningen var god, och kriget kändes långt borta.

Det lilla sällskapet tog plats under ett bord och blev serverade en mix av smulor och rester.

De började just bli varma i pälsen när en främmande hund kom fram till dem. Det var en officershund med halsband i fiendens färger.

– Jag är herr Doberman! Mein mensch kräver att med mademoiselle von Catzen sprechen!

– Säger du det? sa Fettpärlan. Nåväl, berätta för din husse att jag inte spinner för människor som luktar snus, krut och surkål. Inte heller har jag för vana att tala med deras hundar, hund!

Ett lågt morrande vibrerade i herr Dobermans bröst. Bortsett från det rörde han inte en muskel.

– Så talar vi inte till våra nya herrar, sa Madame de Papillon. Eller, ehum, till deras sällskap.

– Just det, sa hennes man, Dogue de Bordeaux. De kan inte rå för hur de luktar. De är ju trots allt bara …

Det låga morrandet från herr Doberman ökade i styrka och Dogue de Bordeaux tappade tråden.

– De är, när allt kommer omkring, våra aktade gäster, sa Mr Bulldog som tog vid där Dogue de Bordeaux slutade. Än så länge, la han till med en blinkning som inte undgick någon.

– Fint, suckade Fettpärlan. Vad önskar han då, din herre?

– Mein mensch vill att kissen ska liggen på hans bröst und schpinnen!

– Vad vill han, säger han? Schpinnen?

– Ja!

– Spinna, menar du?

– Ja. Mein mensch har svårigheten med att soven. En gosenkatt på hans bröst skulle hjälpen.

– En gosekatt! fräste Fettpärlan. Ursäkta mig, hund. Jag är en raskatt. Jag spinner inte med fienden!

Herr Doberman stod helt still, samtidigt som han verkade springa i hundra kilometer i timmen.

– Jag ska framföra det till mein mensch, sa han och gick stelbent iväg.

– Jag tror inte mina öron! sa amiral Schnauzer och slickade sina mustascher. Vilken fräckhet att be en helt oskyldig katt att spinna.

– Först invaderar de vårt land, sedan förväntar de sig att vi ska tjäna dem! sa Sankt Bernard och skakade på huvudet.

– Jag för min del saluterar er patriotism, sa Mr Bulldog och klappade sig på magen. Hundar och katter, enade står vi starka!

Dogue de Bordeaux stampade med benen i golvet. Madame de Papillon pekade med solfjädern åt Fettpärlans håll och ropade: Bravo!

De bleka pudlarna sa ingenting, som vanligt, men de rasslade med sina radband som stöd och viftade med träkors i luften.

Därmed var saken utagerad. För stunden. De stöttade henne nu, allihop. Upplevelsen hade knutit dem närmare varandra.

VI

En lång dag gick mot sitt slut. Det var dags att hitta en korg att sova i. Efter lite vänligt rumpsniffande och ”vi ses i morgon”-svansande, åtföljt av en stunds ”sova i främmande korg”-cirklande, föll de i sömn.

Under natten vaknade Dogue de Bordeaux och tassade bort till Fettpärlans korg. Han skulle inte tacka nej till lite kattspinnande för egen del, för att lindra värken i sina ben. Men då stötte han på amiral Schnauzer som också nosade runt korgen.

– Jag skulle…

– Ja, jag skulle också…

– Det är en kall natt…

– Ja, men vi borde inte…

– Nej, visst inte…

– Jag går den här vägen. Och du…

– Den här vägen …

– God natt då…

– Natt…

De tassade tillbaka till sina korgar, båda två. Dogue de Bordeaux makade sig närmare sin hustru och la hennes glesnande svans över sina ben.

– Den gamle skurken, muttrade han och fnittrade lågt för sig själv innan han somnade.

VII

Det var ett glatt sällskap som gick mot stallet morgonen därpå, men när de kom till vagnen var den tom. Det vill säga, det fanns ingen häst selad vid den. De hittade hästen sovande i en spilta.

– Vad är detta? Gav vi er inte tydliga instruktioner om att vara selad och redo i gryningen? sa Dogue de Bordeaux efter att ha petat på hästen med en käpp.

– Jorå. Det gjorde ni, minsann! sa hästen.

– Nå, då så! Vad gör ni här då? Gryningen var ju för flera timmar sedan!

– Det stämmer, mina herrar. Det var flera timmar sedan.

– Och?

– Jag var på väg, mina herrar, på riktigt. Men händelsevis fick jag nya instruktioner, au contraire, så att säga.

– Au… vad?

– Au contraire, mina herrar. Det betyder…

– Jaja, vi vet alla vad det betyder!

– Så klart, mina herrar! Ni rumsrena kulturbärare, allihop – jo minsann, det tänkte jag i går när jag såg er smyga fram till min vagn. Fina herrar på resa, tänkte jag.

– Nåja, sa Dogue de Bordeaux. Det som har varit har farit, som vi brukar säga där hemma. Vi är redo att gå vidare nu.

– Självklart, mina herrar! Men som jag sa – jag fick nya order, in flagrante, så att säga.

– Order? Order av vem?

– Av honom där, sa hästen och nickade över deras huvuden.

De vände sig om. Och där stod han, herr Doberman, till synes redo att anfalla, trots att han inte rörde en muskel.

– Min mensch undrar om frau katten har ändrat sig? morrade han utan en darrning på överläppen.

– Det har hon inte! sa Fettpärlan.

Orden träffade herr Doberman i bröstet som kulor. Och när han talade verkade varje ord tillfoga honom smärta.

– Då. Stannar. Ni. här. Punkt!

VIII

Hundarna fördrev resten av dagen med att mållöst driva omkring i olika grupper, dela hemligheter, bilda allianser, överväga sina möjligheter och jämföra strategier.

Under sin vandring fick de syn på fienderåttor som följt med armén och gjort sig hemmastadda bland de lokala råttorna. De lagade mat, tvättade kläder och satt barnvakt åt de små, som om de vore bästa vänner.

Dogue de Bordeaux stoppade en bastant matrona som bar på en gryta med välling, åtföljd av en skara hungriga barn.

– Varför låter ni dem bo här? sa han och viftade med käppen.

– Vi fattiga måste hålla ihop, sa råttan. Dessa stackars gnagare har tvingats in i armén mot sin vilja, precis som våra män. De har folk där hemma som oroar sig för dem, precis som vi är oroliga för de våra.

– Nå, det förstås, sa Dogue de Bordeaux.

– Detta krig är för de fina herrarna. Vi råttor vill bara leva i fred, serru.

– Det såklart, sa hundarna och nickade instämmande. Vi får hoppas på fred snart. Och tur att det inte snöar lika mycket nu. Men vi kanske ska… ja, det är väl dags att vända åter. Hög tid för middag… Hoppas att det löser sig, det här med männen.

De satt under samma bord som föregående kväll. Den här gången var stämningen låg. Herr Doberman kom. Som förväntat. Och som förväntat blev han ratad av Fettpärlan.

Hundarna berömde hennes mod men önskade i hemlighet att hon skulle smyga upp till människan under natten så de kunde resa nästa morgon.

Deras besvikelse var uppenbar när herr Doberman kom tillbaka nästa morgon och upprepade sin fråga, enbart för att bli nekad igen.

Detta pågick ett par dagar. Varje morgon förnyade herr Dobermann sin fråga, och varje gång fick han nej. Samma sak på kvällen. Detta började tära på sällskapet som ville ge sig av.

Varför gick hon inte upp och spann som en katt, bara för en natt? Den stackars människan behövde ju sin sömn, eller hur?

Hemma spann hon ju för människor hela tiden. Det visste man ju. Vad var skillnaden nu?

Inte spinna för fienden. Jovisst, det var ju patriotiskt och bra. Men krigets vindar kan vända. När som helst kunde de hamna i skottlinjen igen.

De måste övertala katten att ge efter. Men hur?

IX

Tillsammans kom de fram till en plan. De började mjuka upp Fettpärlan med historier om berömda katter. Som den niosvansade katten som hjälpt så många modiga sjömän att korsa de sju haven.

– Det var en modig katt, villig att offra sig för de mindre bemedlade, sa Madame de Papillon.

– Och vad sägs om skepparkatten Trim som upptäckte Kattustralien? sa mr Bulldog. Om han hade stannat hemma och räknat hårbollar dagarna i ända, då hade hela kontinenten varit förlorad.

– Som det förlorade kungadömet Kattlantis! sa amiral Schnauzer, som kände någon som visste var det förlorade kungariket låg.

De nämnde Muezza, katten som räddade profeten från att bli ormbiten. Som tack gav han katten nio liv.

– Nio liv! sa Sankt Bernard. Medan hundar bara har ett! Det får en att tänka, eller hur?

Allt detta tal om heroiska katter och deras uppoffringar fick Fettpärlan att vekna, och hundarna märkte det.

Nu övergick de till att tala om berömda hundar, som Barry, den första räddningshunden.

– Han tvekade inte att dela med sig av konjaken, sa Sankt Bernard.

För att inte tala om den modiga Moustache, som räddade Frankrikes flagga.

– Vet du, sa Douge de Bordeaux. Moustache var inte så liten som folk säger. Han var faktiskt över medellängd.

Och medan de var inne på ämnet, vad sägs om den svenska hjälten Pompe som sov i kungens säng före varje slag?

”Mången stolt och fager mö
önskade som Pompe leva,
tusen hjältar eftersträva
att så som Pompe dö,”

deklamerade amiral Schnauzer, som var något av en poet. Det tyckte han i alla fall själv.

X

Allt detta tal om hjältedåd fick hundarna att tänka på sina egna åtaganden. Eller, rättare sagt, allt de skulle göra – om de någonsin kom fram till Morrmandie.

Mr Bulldog skulle hålla soldaterna med mat. God mat, näringsrik mat, mat av högsta kvalitet och lägsta pris. Och ingen skulle bli sjuk.

Amiral Schnauzer, han skulle gräva ner nödben runt staden, ifall den blev belägrad. Bara han skulle veta var benen låg begravda, jorå. Och ingenting skulle falla i fienders tassar.

Sankt Bernard skulle dela ut konjak bland de skadade på sjukhuset. Och pudlarna skulle be för deras tillfrisknande.

Dogue de Bordeaux och Madame de Papillon hade allierade på andra sidan kanalen, minsann. De skulle resa dit och organisera motståndsrörelsen från Morrbritannien. Tala om uppoffring!

Det var ingen hejd på allt de skulle göra. Om de bara kom fram till Morrmandie. Eller Mjaumandie, som katten föredrog att kalla det.

Till slut gav Fettpärlan efter.

– För er skull! sa hon. För vårt fosterland och för våra tappra soldater ska jag göra det.

Nästa gång herr Doberman frågade efter henne, kröp hon fram under bordet och följde efter upp för trappen.

XI

Hundarna steg upp tidigt på morgonen dagen därpå, ivriga att resa därifrån. De åt en snabb frukost under bordet och packade var sin matsäck. De hittade hästen vid vagnen, klättrade ombord och borrade ner tassarna i höet.

Mr Bulldog klappade sig på magen. Amiral Schnauzer slickade sina mustascher. Och Sankt Bernard sög på sin konjak. Dogue de Bordeaux masserade sina ben. Madame de Papillon viftade med sin solfjäder. Och pudlarna rasslade med sina radband. Hästen gnäggade – och så bar det av.

– Vänta!

Fettpärlan kom springande med pälsen på ända och hoppade upp i vagnen.

– Om jag inte vetat bättre skulle jag tro att ni tänkte åka utan mig! sa hon.

Hundarna svarade inte, utan drog sig undan. Fettpärlan luktade snus, krut och surkål. Hon luktade människa!

Fettpärlan kände också att hon luktade och började slicka sig ren, men hur hon än försökte, så vägrade lukten att försvinna.

– Otäcka tider vi lever i, sa Mr Bulldog utan att vända sig till någon särskild.

– Det är tur att vi är på väg mot anständiga trakter, sa Madame de Papillon med en blick åt Fettpärlan.

– Ja, man får stå ut med mycket, sa Amiral Schnauzer och slickade sina mustascher.

Efter en stund blev hundarna hungriga. De började plocka med mat i olika korgar, tvekade, tog en bit, stoppade tillbaka, åt lite med frånvarande min, insåg att de var hungriga, tog lite mer.

Fettpärlan hade arbetat hela natten och hade inte hunnit göra en matsäck den här gången. Hennes mage kurrade, men ingen verkade märka det.

Medan hundarna åt började Fettpärlan gråta, en stilla, inåtvänd gråt som inte rörde någon annan än henne själv.

Amiral Schnauzer slickade sina mustascher och log. Under sin grova päls var han något av en rebell, och han började nynna på en sång som blivit populär under kriget, en sång om mod, jämlikhet och kamp.

Hjulen på vagnen går runt runt runt
runt runt runt
runt runt runt.
Hjulen på vagnen går runt runt runt
hela dagen lång…

Att höra Amiral Schnauzer nynna denna sång gjorde hundarna irriterade och nervösa.

Hunden viftar svans svans svans
svans svans svans
svans svans svans
Hunden viftar svans svans svans
hela natten lång…

Vad ville han med det? Vad antydde han? Om han inte slutade snart skulle de börja yla.

Kriget, det pågår överallt
överallt
överallt.
Kriget, det pågår överallt
hela dagen lång…

Det hördes ljud av gråt från Fettpärlans hörn. Och sången, den fortsatte utan nåd, medan sällskapet reste vidare under en stigande sol som inte skänkte någon värme.

Efterord

Att återbruka klassiker till moderna sagor är ett sätt att skala av kulturella avlagringar som talade till den samtida publiken men inte berör oss lika mycket i dag.

Detta framkommer extra tydligt i Sagan om Fettpärlan.

I originalet är nio passagerare på flykt undan krigets vedermödor. Varje person representerar en viss samhällsgrupp, moralisk hållning eller ideologi från 1870-talets Frankrike.

Denna aspekt av originaltexten är nedtonad i Sagan om Fettpärlan. Det gör att kärnan framkommer tydligare. Den som står lägst på samhällsstegen visar sig vara den som bäst uppfyller tidens ideal om patriotism och självuppoffring.

Lägg till mod och hjärta så har du Fettpärlan i ett nötskal. Men när hon själv behöver hjälp, så vänder gruppen henne ryggen.

Hon sätts på plats, faller tillbaka till sin plats i hierarkin. Ordningen är återställd.

Onda ting händer i verkligheten, därför finns de i litteraturen också. Det är så vi kan möta dilemman, sätta oss in i andra människors psyken, ställas inför vår egna moraliska kompass.

Vi har alla en Fettpärla inom oss – och bredvid oss.