Sagan om Hemsöborna

Ända sedan trollfar seglat bort i skymningen har livet på Hemsö varit härligt upp- och nedvänt och lagom onyttigt.

Ingen av de kvarglömda barna ville runka torsk i sump och sälta eller sätta sin sista potatis. Hela dagarna låg de på rygg i mossan och åt lingonris till frukost och tallbarr till middag.

– Vilket elände, sa trollmor. Ingen ordning och reda så långt som mitt skelande öga kan se.

Det var så många trollungar och bortbytingar som sprang kring bena på henne, att hon inte visste vilka tår hon skulle trampa på. Ville hon kasta pärlor för svinen, fick hon bita i det sura äpplet. Ville hon mota Olle i grind, fick hon stämma i bäcken. Och så fort någon talade om henne, stod hon i farstun.

Så här kunde det inte fortgå.

Trollmor satte sig på en ruskprick och tog ut en ny kurs. Hon skulle anställa en landsman, minsann. En man från landet skulle få ordning på grottan.

Trollmor fick fatt i särk och kapuschong och klädde sig som en riktig dam med svansen ordentligt nedstoppad i mameluckerna. Nu skulle hon till stan och sätta in en annons i tidningen.

Några dagar senare stod herr Carlsson som yrväder framför grottan, med ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Hur han kommit dit visste ingen, ty trollens grotta är osynlig för människor. Men där stod han nu och såg bergtagen ut.

Trollmor mös och sa att detta var herr Carlsson. Och herr Carlsson skulle vara liksom förmer än de andra, för här skulle hållas räfst- och rättarting till varnagel för andra.

Trollmor visade bergen och sjöarna, stränderna och ängarna. Och herr Carlsson fann fröjd i det han såg. Han tänkte att här fanns det multum. Och mer skulle det bli, om han handlade rätt.

Från den dagen blev inget mera sig likt. Carlsson bestämde att trollgrottan skulle städas. Och alla som bodde i den skulle skrubbas från topp till tå, med vatten och tvål.

Det var ganska smart av Carlsson, för vilket troll vill bo i en renskrubbad grotta? Ingen! Och tanken på att själva bli skrubbade var mer än trollen tålde, så de sprang till skogs och gömde sig.

Allihop.

Utom trollmor. Hon stannade kvar och såg Carlsson hyra ut hennes grotta till sommargäster.

Tänk att bo i en äkta trollgrotta. Det finns folk som betalar multum för det. Och så pittoreskt med ett äkta troll som spottar och svär utanför grottan.

Trollmor gillade inte vad hon såg. Men det skulle bli värre. Carlsson ville gifta sig med henne och bli trollkung över hela ön.

Men hur skulle han få trollmor till kyrkan? Troll spricker ju så fort de går över tröskeln. Nej, prästen måste komma hit. Och alla på Hemsö därtill. Det är inte varje dag det stundar tröllop, minsann.

Sagt och gjort. Prästen kom med bibeln i högsta hugg. Och alla andra också. Det blev en hejdundrande fest med dans kring brasan hela natten.

Alla trollungar och bortbytingar stod i en mörk cirkel utanför eldens strålglans. De gillade inte vad de såg, men vad kunde de göra åt saken? Carlsson skrattade och prästen sjöng – och ett tu tre vart trollmor gift.

Nu var Carlsson gift med ett troll och kung över alla berg och hav. Han var störst, bäst och vackrast. Och inget ont kunde hända honom.

Då steg solen upp och förvandlade Carlsson till sten.

Det är förstås en myt att troll förvandlas till sten om de träffas av ljus. Men som med alla sägner, skrönor och sagor, så döljer denna myt ett korn av sanning. Det fick Carlsson känna på, för där står han nu, som en staty med förstenad blick.

Alla barn och bortbytingar blev glada över att Carlsson var borta. Nu kunde de leva lyckliga i alla sina dagar igen.

Prästen försökte förmana dem. Han sa att de borde vara tacksamma för allt Carlsson hade gjort för dem – putsat guldet och gjort grottan till en turistfälla.

Tur för honom att troll får magknip av präster, annars hade de slukat honom med hull och hår. I stället gjorde de grottan osynlig för människor igen. Och det är den än i dag.

Åk dit själv om du törs, med egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar och gröna sund. Då kommer du märka att inget finns att se.

I dag står Carlsson staty utanför Carl Eldhs ateljé i Bellevueparken. Där ser han ut över Stockholms skärgård. Och allt han ser är multum.

Efterord

Stackars Strindberg.

Han hade ont om pengar. Han var i konflikt med allt och alla. Äktenskapet höll på att krascha. Han flydde utomlands men längtade hem, mest av allt till sitt älskade Kymmendö, där han tillbringade sina somrar.

Förlaget ville inte ha fler kontroversiella böcker.

– Skriv inte om dig själv eller dina fiender och – framför allt – skriv inte mer om kvinnor! sa de.

– Jag ska skriva något ofarligt, sa Strindberg och skrev Hemsöborna i en rasande takt, klar på två månader.

Boken publicerades på julen samma år och blev en omedelbar succé. Slutet gott? Knappast. Boken byggde på verkliga händelser på Kymmendö, och ö-borna blev så kränkta att Strindberg aldrig kunde återvända.

Paradiset var förlorat.

När jag fick idén att skriva om hans roman till saga så tvekade jag i cirka 30 sekunder. Vågar jag verkligen ge mig på vår stora nationalskald, känd för att vara en pennans virtuos?

Ja, vem ska annars göra det? Jag skrev första utkastet i rasande takt, klar på två timmar. Att det sedan tog flera år innan sagan nådde sin slutliga form behöver vi inte språka om i dagsljus.

Arbetet gav mig skäl att återvända till boken (och TV-serien som finns på SVT Play) om och om igen. Jag får inte nog.

Strindberg förlorade sitt paradis, men han gav oss svensk skärgårdssommar. Och till skillnad från Strindberg kan vi återvända när vi vill.

Det är inte synd om oss.