Sagan om brott och straff

Rasko hade stigit upp tidigt för att undvika sin hyresvärdinna och drev nu omkring i gränderna Sankt Petersburgs fattigare kvarter.

Solen lovade ännu en dag av bultande hetta, och det sista han ätit var en tunn löksoppa i sällskap med den försupne Marmelad, vars ögonsten till dotter jobbade för pantlånerskan.

Hon är en ängel, hade han sagt. Jag är en skurk och min Sonja är en ängel. Jag, hennes far, går till henne och ber om hennes sista pengar. Och hon ger dem till mig. Hon vet att jag kommer att supa bort dem, men hon ger dem till mig. Det är därför jag super. För att glömma hur usel jag är.

Rasko kände till Sonja. Hon var hos pantlånerskan när han pantsatte systerns avskedsring. Hennes far hade rätt – hon var en ängel, vars vingar fastnat i smutsen. Hon hade inte talat med honom då, bara sett på honom med ögon som visade mer kärlek än han kunde bära.

Pantlånerskan hade sett föraktfullt på systerns ring, vridit och vänt på den med sina smutsiga fingrar. Han kunde ha dödat henne då, ingen skulle sakna henne. Han hade kunnat döda pantlånerskan med den hand som till slut tog emot pengarna.

Det var med pengar från systerns ring som Rasko ätit sin sista måltid och bjudit Marmelad på en sup. Nu hade han ingenting kvar.

Han kom fram till Hötorget. Där hade han blivit avsläppt för två år sedan, en ung man från landet, med en resväska tryckt mot bröstet. Han hade kommit till staden med familjens sista hopp och pengar.

I breven hem gick hans studier bra, men i verkligheten kröp bokstäverna ihop till ord som inte gick att förstå. Och nu var de på väg hit, hans mor och hans syster. För att ”få hans välsignelse” hade det stått i brevet. Hans syster skulle gifta sig. Det är en ”glädjens dag”, skrev mor.

Hans syster hade arbetat hos en ”ej obetydlig man” sedan en tid tillbaka (jaså, minsann). Mannen hade ”tagit henne till sig” och friat trots att hon, systern, stod under honom i såväl ställning (vilket kräk) som värdighet (löjligt).

Hantverkare, gatumånglare och tiggare började vakna upp till ännu en dag i en stad där allt var till salu. Gummorna på torget vaggade fram till sina bodar där de skulle sälja ägg och torkad fisk. Snart skulle de se honom där han stod och tryckte. Ingenstans fick man vara ifred!

Han knöt näven om brevet i fickan och blundade. ”Vilken nåd”, skrev mor. ”Nu har du råd att avsluta dina studier.”

Faderns silverklocka hade han också pantsatt, och fått en struntsumma av pantlånerskan. Att en sådan lus fick leva och suga livet ur sin omgivning, medan unga män med ambitioner stod som tiggare i livets väntsal, var det rätt, det?

Han började gå, vet inte vart, bort! Han närmade sig stadens livligare kvarter. Några matroser rökte cigarrer. Utlänningar köpslog om varor. Vagnar skramlade fram, och hästarnas hovar ekade mot stenarna. Trötta glädjeflickor såg sig om efter lämpliga byten, men deras blick gled över Rasko som om han inte fanns.

Han stannade upp mitt på gatan, redan andfådd, drog sin kappa tätare omkring sig, trots att det var varmt. Den var lagad så många gånger att det knappt fanns något kvar av det ursprungliga tyget.

Var var han?

Han hade stannat utanför pantlånerskans hus, det såg han nu. En gårdskarl högg ved, och varje slag fick Rasko att rycka till.

Det var då också ett djävla sätt! skrek han åt mannen som stannade upp med yxan höjd i luften.

Rasko skrattade till, förvånad över sin egen röst. Den lät så tunn och gäll mot mannens slöa blick.

Mannen fortsatte att glo på Rasko med yxan över huvudet. Rasko ropade: Det gör ingenting! Och viftade med armarna åt honom att fortsätta.

En sån otrolig dumhet. Och sådant måste man stå ut med.

Han kom ut på en större gata, där vagnarna dundrade förbi med de rika som flydde stadens hetta för sina hyrda sommarvillor.

Där såg han Marmelad tveka i skuggan av en gränd, osäker på vilken väg han skulle välja. Marmelad argumenterade med sig själv, vägde för och emot.

Rasko ropade: Hittar du inte hem, din gamle suput?

Marmelad kikade ut efter den som bråkat och ryckte till då solen träffade honom. Så kände han igen Rasko, höjde handen i en skål och gick rakt ut i vägen.

Han såg inte det Rasko såg, hur vagnen med de sex hästarna kom rakt emot honom, hur kusken svor och svingade sin piska, medan rockskörtet fladdrade bakom honom likt djävulens vingar.

Marmelad slogs omkull av det första paret hästar och drogs in bland hovar och seldon och krossades under vagnens hjul. När han kom ut på andra sidan var han en säck av kött och blod.

Folk rusade till från alla håll.

Vem är han?

Han behöver komma till ett sjukhus!

Har han pengar till det?

En polisman kom springande. Ur vägen! Ur vägen! Han kastade en blick på Marmelad. Vilket drägg! Inget sjukhus kommer att ta emot honom. Bär hem honom till hans familj istället. Och låt honom dö där. I frid.

Men vem är han?

Var bor han?

Det är bara en suput, sa någon. Inget att bry sig om.

Jag vet vem han är, sa Rasko. Hans namn är Marmelad. Och jag vet var hans dotter arbetar. Jag ska gå till henne och tala om för henne att hennes far är död.

Rasko gick tillbaka samma väg han kommit, men den här gången med en feberhet känsla av brådska.

Marmelads dotter arbetade hos pantlånerskan. Hon hade offrat sig, tagit ett jobb som ingen vill ha, för att sätta mat på bordet åt sina hungriga styvsyskon, för att hennes far supit bort alla deras pengar.

Var det rätt?

Nej!

Tanken hade slagit honom förut. Han mindes inte när. Mannen som högg ved var borta, men yxan var kvar. Lika lätt som man mosar en lus, så hade han tänkt. Och var inte han värd mer än en lus? Jo!

Han tog upp yxan, smet in genom porten och gick uppför den knarrande trätrappan.

Pantlånerskan bodde på tredje våningen. Tysken i lägenheten bredvid hade flyttat ut, så det var tomt för övrigt.

Inga vittnen.

Dörren stod glänt, som om pantlånerskan väntade på någon. Rasko petade upp dörren med yxan, klev in, men där var tomt.

Det första rummet var långsmalt som en kista. Solen brände mot fönstret vars gardiner en gång varit vita, och dammet svävade runt i rummet så tjockt att det skapade en spöklik skugga på den gula tapeten.

Rasko tvingade sig att ta djupa andetag för att hantera känslan av att drunkna. Där stod kistan med guldet. Rasko hade spanat in den förut. Men nu var kistan tom, så när som på lump och gammalt skräp.

Det fanns inget i kommoden heller.

Och inget i hörnskåpet.

Bara damm.

Det fanns inget av värde någonstans.

Allt var fattigt, torrt och dammigt, precis som i hans eget krypin.

Hur var det möjligt?

Rasko knuffade upp dörren till det andra rummet och stegade fram till en skänk som pryddes av en kanna och ett tvättfat i emalj. En död spindel låg på rygg i kannans botten – låg övergiven med hopdragna ben, som om den kramade sig själv.

Besvikelsen kröp i kroppen på honom. Han började frysa i det varma rummet, samtidigt som svettpärlor rann ner för hans nacke. Då hörde han det. Någon andades i rummet. Det stod någon bakom dörren och tittade på honom.

Rasko kände yxans tyngd i sin hand, kände tyngden i tanken som skulle bli till handling.Han höjde yxan samtidigt som han vände sig om och rusade mot den som gömde sig. I en glimt såg han bilden av en mager stackare i trasig kappa. En man som rusade emot honom med en yxa i handen och skräck i blicken.

Rasko skrek och högg.

Ett krasande ljud hördes när spegeln splittrades i hundra bitar. Glasskärvor regnade ner över honom, och i varje skärva såg han sig själv bli skuren i bitar.

Sedan blev det tyst. Det enda han kunde höra var hjärtat som bultade mot tinningarna.

Rasko föll på knä framför den trasiga spegeln och stirrade på de blodiga spegelbitarna.Han såg sitt eget ansikte, en mager stackare med trasig kappa och skräck i blicken. Det han såg var ett troll.

Det hördes rop utanför. Män kom springande. De fyllde hela rummet.

Händer.

Armar.

Ben.

Lukten av varm andedräkt mot hans ansikte. Tobak, sprit, gula tänder och svettiga polisonger.

Röster i hans öra.

Nu har vi fått nog av dig, ditt troll!

Rasko ville svara att han inte var ett troll, att han var bättre än dem. Han hade kommit till staden för att gå i skola, som en god son. Han hade inte menat att döda någon.

Allt blod på golvet, vad ville han säga med det?

Det är ert blod, ville han säga.

Vårt blod!

Staden suger upp vårt blod, våra tårar och vår svett. Vi mals ner och blandas med gatans smuts. Vi ligger alla där – i dammet – och klamrar oss fast vid drömmar som pekar mot en himmel vi inte kan nå.

Det ville han säga.

Men allt som kom ur hans trasiga strupe var gurgel och vrål.

Han kröp undan slagen och sparkarna, försökte resa sig men knuffades omkull. Han dolde sitt ansikte med armarna. En kvinna drog bort dem och spottade honom i ansiktet.

Slå ihjäl mig! skrek han. Ja, jag är ett troll. Slå ihjäl trollet, bara — så som jag ville slå ihjäl pantlånerskan.

Människorna drog sig undan. De ville inte längre ta i honom. Han reste sig, föll och reste sig igen. Torkade bort blod från näsan och haltade ut i den bländande solen.

Först såg han henne inte. Sen såg han medlidandet i hennes ögon och visste att han var förlorad.

Jag vet vem du är, sa Sonja. Du är Rasko. Du känner dig som ett troll, för du känner inte dig själv. Gå hem. Din familj väntar på dig. Gå och berätta allt för dem. Kom sedan tillbaka när du lärt dig att älska dig själv.

Rasko föll till marken. Han kröp i dammet. Han kysste marken i alla fyra väderstreck, tackade himlen och reste sig upp. Sedan gick han till Hötorget för att möta mor och syster. Han visste vad han skulle göra. För första gången på länge kände han frid. Inte för att hans lidande var över, utan för att det just hade börjat.