Det befriande i att skriva om dig

När jag skrev dikterna som blev Krama luft (och alla dikter som inte kom med) så var det en tillfredsställande egoistisk handling. Jag skrev dikter om mig.

Det var mycket jag jag jag.

Och sen blev jag deppig för många av dikterna kom att handla om döden döden döden.

Ju mer jag tittar inåt, desto mer tänker jag på döden. Det är befriande att vända energin utåt.

Att jobba. Att bli sur på nyheterna. Att ta hand om något eller någon.

Allt som gör att jag glömmer bort mig själv gör mig lycklig.

Därför föddes idén att skriva 10 dikter om L, det som ganska snabbt blev Körsbärsträdet blir nog glad. Det var så kul att skriva om någon annan.

Den försvunne

När hon flyttade
till huset

förlorade hon
en av de två
dockorna

som hennes mamma
hade gjort

jag vet inte var
hon är

sa hon

nu har jag bara
min syster
kvar.

När Körsbärsträdet blir nog glad var klar ville jag fortsätta att skriva om andra.

Jag har skrivit om Eliza. Jag har skrivit en dikt om Camille Jag har skrivit om gamla gubbar som jag inte vet namnet på

Och ibland vet jag inte vem jag skriver om. Några rader går att koppla till någon men sedan tar dikten sina egna vägar. Ibland är det flera personer och minnen som smälter ihop till en. Riktiga människor smälter samman med böcker.

I slutändan handlar allt ändå bara om mig.