Krama luft · Dikter

Politikernas munnar kippar

tomma på ord
tomma på löften
tomma på hot

molnen är lätta
som bortglömda
kampsånger

trubaduren vänder blad
han ser att han fått trycksvärta
på sina fingrar.

Du gråter
över förlorad ungdom
men vänta bara

tills du förlorar
ålderdomen.

Jag går i ständig rädsla

att min hemlighet
ska avslöjas

att brottet ska klaras upp
och du bli besviken

jag ska straffas offentligt
som en varning för andra

där går en som trodde
han var värd att älskas.

När jag kommer till en stad

måste jag hitta havet
annars vet jag inte

var jag är
i brist på hav

kan en självbelåten sjö

duga
men i en stad som inte

har allt detta

hur kan människor

leva då
och just där

träffade jag

Efter regnet vilar en tung doft över mossen
tankarna vecklar ut sina kronblad mot solen
medan vi känner oss för

med lätta ord
för att hitta
varandra

hur kan kärleken vara ny
när alla ord
symboler
och tecken
som leder oss fram
följer redan
upptrampade
stigar

I den här staden där jag bor
känner jag vartenda hus

gata
gränd
port
bänk
alla katter
och hundar
alla genvägar
och utkikspunkter

varje dag letar jag
efter något nytt
men ingenting
förändras

utom himlen
som lutar sig över glasskålen
och undrar om jag lever.

de äldre känner igen
och rör vid hjälplösa verktyg
med låga röster

de unga krockar med tystnaden
och klampar högt för att
skrämma lugnet
framför sig

ibland vandrar jag med dem
likt en guide som ingen längre
lyssnar på

deras blickar skrapar mot stolar
som sedan länge vänt ryggen
mot framtiden.

allt flyttar

och lever tillfällighetsliv
med mig i vardagsrummet

jag måste balansera
kliva smyga åla
för att ta mig fram
till sovrummet

jag är glad
att jag inte behöver
bo där längre

jag tar fram
trädgårdsslangen
och spolar bort
all skit
man vanligen inte
kommer åt bakom
elementet

Tänk om jag kunde
skära ut alla känslorna
ur kroppen med en kniv

slänga dem
i en slemmig hög
på marken

se dem vrida sig
och kämpa

blinda
som nyfödda
barn

bättre då
att slänga dem
på elden
och höra dem väsa
och fräsa
och vända sig
i brännsår

alla dessa äckliga
känslor
tills de blir
långsamma
och slöa
och sakta
dör

för att aldrig
känna något
mer.

som förut
ljudet steg och sjönk

men överraskade

aldrig
de kretsade runt varandra

som gamar över sitt

döende liv
medan jag kände

i min svagt spirande

ångest
vem som hade övertag

och vem som var

på fall
det blev min vaggvisa

Morfar brukade alltid säga
det var inte så länge sen
en trettio–fyrtio år
sen bara

jag brukade skratta
åt det

hur gammal måste
man inte vara
för att känna
så

morfar var sommar
klirret av kaffekoppar
den bruna koftan
doften av piprök

Solen förrådde naturen i dag
gjorde den alltför vacker
där den lagt sig tillrätta
mellan kullarna

den åldrande vägen
drar sig framåt
lämnar efter sig
ett blekt ärr

som den tillfälliga lättnaden
när man byter ställning
och smärtan släpper

en osynlig gräns
ett darrande
ögonblick

innan allt
faller isär.

Staden ligger till vänster
som en blind fläck
i hennes synfält

nedanför berget
växer det upp ljud
av bilar som gnisslar
och rasslar

men inga vägar syns
där hon sitter

ljuden är minnen
från den tid
då bilar fanns

innan hon gick
uppför berget
och tände
brasan.

Här på berget kan hon hålla
hela staden i sin hand

se dess fågelhjärta darra
bakom tunn hud

försiktigt nyper hon tag i staden
lyfter den och hela slätten
som en picknickfilt

allt blir svart
när världen vänds
ut och in

endast brasan på berget
glöder som en trygg
stjärna

i den ekande
rymden.

de såg allt
utan att lägga märke
till det

bakom deras ryggar
förlorade husen
sina skuggor

bilarna smälte
samman med vägarna
och flöt iväg

från en värld
där ingen någonsin
gör vad som
krävs.

Vinden på slätten fyller huvudet
och ger inte plats för tankar
men kan driva den rotlöse
på flykt

tre av barnen klättrade upp
i stora eken och släppte
taget

blåste över slätten
och fann fäste
i staden

den fjärde lämnade aldrig
jorden

utan får sina kramar
av ekens rötter

det håller mannen kvar
när även han vill
falla.

Vilken tur att vi föddes unga
minns du att vi brukade säga så
min vän

vi kunde springa ifrån allt
gömma oss var som helst

vi hade en superkraft inom oss
som kompensation för allt
de inte ville ge oss
eller tog ifrån oss

förr åldrades människor snabbare
de var statister i vår barndom
tappade på känslor

vi märkte inte att de försvann
de bara upphörde att prassla

först när vi är gamla nog
att samtala med dem
saknar vi dem

Jag känner mig för
med två blinda strålkastarljus
som slickar marken

vägen spelas upp
som en berättelse
om mitt liv

slutet finns inte förrän jag stannar
världen upphör att vibrera
det är tyst

jag går ut
och blir en del
av natten

Barnen föddes samtidigt
som staden

eller mer korrekt
staden föddes
med oss

vi kom med badhus och bibliotek
och instängd luft i höga hus

den första frukten
från de upprivna
träden

från våra fönster kunde vi se
bergen befolkas med hopp
om framtiden

när vi kom hem
fick våra själar inte plats
i rummen

vi sipprade ut
och spreds över
världen

lämnade kvar
det enda som inte
kan flyga

våra jag

som hela tiden
måste uppfinnas
på nytt.

Staden kröp upp ur havet
och spred sig inåt land
en generation i taget

det är så det börjar
smygande

vi behöver en plats att bo
är det en bra plats kommer flera
vi kallar dem grannar

vi delar verktyg
och sorger

och överlever så länge
vi kan

sedan går andra på våra ben
och fnyser åt det lilla
vi uppnådde

när vi fortfarande
kunde röra oss.

Sista gången
de låg med varandra
visste han inte
att det var sista
gången

så har det varit med alla
han en gång älskat

sista gången han går
vet han inte

att han aldrig
ska komma
tillbaka

om han vetat
skulle han tagit saker
med sig

så är det alltid
saker lämnas kvar
blir efter

sånt som är värdefullt
men går att mista.

När fick barnen för sig
att de har fri vilja

när fick katterna för sig
att de bara kan gå
sin väg

när fick världen för sig
att den bestämmer

för att inte tala om livet
vart tog det vägen

det enda jag kan göra
är att hålla om

och krama
luft.

jag ser pålar av trä
lämna luft och sol
och försvinna ner
i kallt mörker

jag visste
redan som barn

om jag måste hålla fast
vid en svartnande påle
hal av sjögräs

för att leva

skulle jag hellre simma
åt andra hållet

ut mot havs

och dö
med solen
i ögonen.

Jag reser dit människor låtsas
att jag inte finns

trots att mina kläder skriker
och varje steg har ett pris
att betala

jag reser dit kullarna är platta
och bäckarna flyter i järn

där man hela tiden hör
bruset av undergången
passera förbi

Det händer varje natt
när människor förlorar
sitt medvetande

att den underjordiska hamnen
stiger upp till ytan och tar över
allt som var levande

skepp lägger till
andra flyter iväg

under havet sover husen
skyddade av människors
drömmar

jag ser det
när jag sitter på berget
för vi tillhör inte
världen

och endast den
som är utanför
kan se allt.

Under överblommade taggbuskar
gömmer sig ett staket

som var viktigt
att bygga
just här

det går ända till havet

delar det i ett nu
och ett då

platsen jag är på
är en startpunkt

det räcker med ett enda steg
så kan jag aldrig återvända
som den jag var

ändå tvekar jag.

Utanför staden ligger en skog
som är tjugo minuter lång
och vibrerar en meter
över marken

där samlas vi soliga dagar
och myllrar omkring
på varandra

i jakt på naturlig
skugga

utanför kryper gröna och röda varelser
omkring på olika fält av bränd hud
som lappar landets rygg

deras uppdrag är
att hålla sårskorpan öppen
annars kommer skuggan
sprida sig

ingen måste gå långt
för att se allt

det pågår
hela tiden.